Jag skriver av mej.
Det här inlägget kommer bli väldigt personligt, men för er som känner mej är det knappast nån överraskning att min pappa är väldigt sjuk så det är inte så att jag sitter och blottar mitt allra innersta nu. Snarare konstaterar jag bara fakta.
Att ha en sjuk förälder är en tuff situation, inte minst för att man ser hur den friska föräldern också lider. Det är en ständig källa till dåligt samvete som jag vet att mina tre syskon upplever lika starkt som jag. Dessutom är maktlösheten så stor att man inte orkar kännas vid den längre; det finns helt enkelt ingenting man kan göra för att hjälpa till.
Riktigt hur jobbigt det egentligen är har man nog på ett vis glömt bort. Pappa har varit sjuk i mer eller mindre fem års tid nu, men det är det senaste året som varit allra tyngst. Hursomhelst... efter så lång tid har man hur hemskt det än låter vant sej. Det är mer regel än undantag att man knappt reagerar över att någon, som i vanliga fall aldrig klagar över någonting här i livet, allt oftare konstaterar att han mår skit. Det är med något som skulle kunna liknas vid känslokallhet av den som inte upplevt det själv man bevittnar en ångest och ett lidande vi andra knappast kan föreställa oss.
För vad ska man göra?
Allra värst är att jag ofta tänker att pappa är jobbig, när jag i själva verket vet att det inte är han utan alla år av sjukdomar som ska skuldbeläggas. Jag vill inte minnas honom som krävande, jag vill minnas honom som den roliga, otåliga, kvicka och genomsnälla människa han faktiskt är och som man fortfarande ser glimta till ibland.
Vad hade man inte gett för ett trollspö?
Att ha en sjuk förälder är en tuff situation, inte minst för att man ser hur den friska föräldern också lider. Det är en ständig källa till dåligt samvete som jag vet att mina tre syskon upplever lika starkt som jag. Dessutom är maktlösheten så stor att man inte orkar kännas vid den längre; det finns helt enkelt ingenting man kan göra för att hjälpa till.
Riktigt hur jobbigt det egentligen är har man nog på ett vis glömt bort. Pappa har varit sjuk i mer eller mindre fem års tid nu, men det är det senaste året som varit allra tyngst. Hursomhelst... efter så lång tid har man hur hemskt det än låter vant sej. Det är mer regel än undantag att man knappt reagerar över att någon, som i vanliga fall aldrig klagar över någonting här i livet, allt oftare konstaterar att han mår skit. Det är med något som skulle kunna liknas vid känslokallhet av den som inte upplevt det själv man bevittnar en ångest och ett lidande vi andra knappast kan föreställa oss.
För vad ska man göra?
Allra värst är att jag ofta tänker att pappa är jobbig, när jag i själva verket vet att det inte är han utan alla år av sjukdomar som ska skuldbeläggas. Jag vill inte minnas honom som krävande, jag vill minnas honom som den roliga, otåliga, kvicka och genomsnälla människa han faktiskt är och som man fortfarande ser glimta till ibland.
Vad hade man inte gett för ett trollspö?
