Salacious

Igår fick jag ett brev som berättade att jag blivit antagen till Unga möter unga; ett projekt som innebär att ett antal unga socionomstuderande till hösten kommer att åka ut i gymnasieklasser och diskutera sex och samlevnad. Studenterna kommer dessförinnan få en liten utbildning på några dagar där vi får lära oss en massa om samtalsteknik. Jag blev jätteglad när jag fick brevet. Dels för att hela idén låter väldigt rolig och lärorik, dels för att jag för en gångs skull kände att min ålder är en tillgång. Det är nästan första gången på den här utbildningen jag gör det, tyvärr.

Om två veckor fyller jag 21, men ofta känner jag mej som 12. Kanske är det inbillning, och jag kan inte riktigt beskriva det, men det känns som att många lägger stor vikt vid min ålder. Jag tycker att jag märker det i blickar, tilltal och jargong. Lite  "jaja, men vad vet du egentligen?". Därmed inte sagt att alla är såna. Dessutom är jag medveten om att jag inte har någon livserfarenhet att skylta med. Men känslan blir inte mindre jobbig för det.

Detta kombinerat med ett dagboksinlägg av Johanna som handlade om hennes (och därmed i viss mån även min) barndom har gjort att jag börjat leka med tanken att jag kanske faktiskt fortfarande är ett barn. Jag menar, vissa uppenbara ledtrådar finns ju.

• Jag är fortfarande löjligt förtjust i Disney- och Astrid Lindgren-filmer.
  
•  Godis är en stor del av mitt liv.
• Jag gör fåniga ljud så fort jag ser en hund.
  

Dessa tre punkter är dock ingenting som jag har för avsikt att ändra inom en snar framtid, så jag hoppas att detta är okej med alla inblandade. Tur i alla fall att jag har någon som är nästan lika fjantig som jag! :D