Aha-upplevelse.
Först idag, snart två läsår efter att jag började på socionomutbildningen, blev jag medveten om vad det är jag egentligen gett mej in i. Efter otaliga böcker och föreläsningar om vad det sociala arbetet innehåller och är kom mitt första magknip. Plötsligt blev det tydligt för mej... det är inget solskensyrke jag kommer ha.
Visst, det handlar om människor och människors problem. Så mycket visste jag redan innan (jag är inte född igår, även om det säkert verkar så ibland). Men just nu håller vi på med samtalsövningar, övningar som är så lärorika att man vill spela in varenda sekund och för evigt pränta in det i sin hjärna. Inte minst för att vi har två klasslärare som besitter så otroligt mycket kunskaper och erfarenheter. Hursomhelst. Idag rollspelade vi. Jag fick vara Jessica, en tonårstjej med missbruksproblem och hög frånvaro i skolan. Tillsammans med "min" pappa var vi på möte med två socialarbetare på deras kontor. Och känslan jag fick av att höra "min" pappa säga att han inte orkar engagera sej längre var hemsk. Dels för att jag faktiskt fick rysningar och impulsen att börja gråta, men mest för att jag tänkte på hur alla riktiga Jessicor därute måste känna det. Det var en väldigt nyttig erfarenhet. Senare under dagen fick jag även agera mej själv i rollen som socialsekreterare, vilket också var nyttigt eftersom jag fick en inblick i hur fruktansvärt svårt det kommer bli.
Här kan vi sitta och diskutera teorier och metoder fram och tillbaka, men när det väl gäller där ute i det verkliga livet finns inte tid för sånt. Då ska man inte diskutera, då ska man kunna. Och helst agera. Det gick liksom upp för mej vilken utmaning detta kommer bli (och redan är).
När vi senare på dagen hade PPU (vilket är en förkortning för Personlig Professionell Utveckling, ett slags forum där en grupp studenter sitter i reflekterande samtal med en handledare) diskuterade vi ett av Sveriges största och svåraste incestfall, där pappan i flera år levt ut sina vidriga lustar på sin dotter. Hundratals våldtäkter ledde till ett bortadopterat barn och en abort. När vår handledare frågade oss hur vi skulle agerat i detta mycket komplicerade fall vände det sej i magen på mej, och jag undrade hur fan jag ska klara att jobba med sånt här.
Let's face it... Jag är en väldigt känslig människa. Det är nästan mer regel än undantag att jag gråter när jag ser på "Vem dömer Amy?" (gjorde det senast igår) liksom. Hur ska jag då reagera inför verkligheten, som är mycket grymmare än vilken skräckfilm som helst och mer gripande än alla dramafilmer jag sett tillsammans?
Hoppas, hoppas att jag kommer klara det.
Visst, det handlar om människor och människors problem. Så mycket visste jag redan innan (jag är inte född igår, även om det säkert verkar så ibland). Men just nu håller vi på med samtalsövningar, övningar som är så lärorika att man vill spela in varenda sekund och för evigt pränta in det i sin hjärna. Inte minst för att vi har två klasslärare som besitter så otroligt mycket kunskaper och erfarenheter. Hursomhelst. Idag rollspelade vi. Jag fick vara Jessica, en tonårstjej med missbruksproblem och hög frånvaro i skolan. Tillsammans med "min" pappa var vi på möte med två socialarbetare på deras kontor. Och känslan jag fick av att höra "min" pappa säga att han inte orkar engagera sej längre var hemsk. Dels för att jag faktiskt fick rysningar och impulsen att börja gråta, men mest för att jag tänkte på hur alla riktiga Jessicor därute måste känna det. Det var en väldigt nyttig erfarenhet. Senare under dagen fick jag även agera mej själv i rollen som socialsekreterare, vilket också var nyttigt eftersom jag fick en inblick i hur fruktansvärt svårt det kommer bli.
Här kan vi sitta och diskutera teorier och metoder fram och tillbaka, men när det väl gäller där ute i det verkliga livet finns inte tid för sånt. Då ska man inte diskutera, då ska man kunna. Och helst agera. Det gick liksom upp för mej vilken utmaning detta kommer bli (och redan är).
När vi senare på dagen hade PPU (vilket är en förkortning för Personlig Professionell Utveckling, ett slags forum där en grupp studenter sitter i reflekterande samtal med en handledare) diskuterade vi ett av Sveriges största och svåraste incestfall, där pappan i flera år levt ut sina vidriga lustar på sin dotter. Hundratals våldtäkter ledde till ett bortadopterat barn och en abort. När vår handledare frågade oss hur vi skulle agerat i detta mycket komplicerade fall vände det sej i magen på mej, och jag undrade hur fan jag ska klara att jobba med sånt här.
Let's face it... Jag är en väldigt känslig människa. Det är nästan mer regel än undantag att jag gråter när jag ser på "Vem dömer Amy?" (gjorde det senast igår) liksom. Hur ska jag då reagera inför verkligheten, som är mycket grymmare än vilken skräckfilm som helst och mer gripande än alla dramafilmer jag sett tillsammans?
Hoppas, hoppas att jag kommer klara det.
