Salacious

 

Vad fint det är nu ändå. Visst, det är lite sorgligt att det är mörkt när man vaknar och mörkt innan man ens hunnit uppfatta att kvällen är på gång. Men det betyder ju å andra sidan att man kan tända värmeljus nästan jämt. 

 

Hade sovdag igår och när jag vaknade satte jag igång att pyssla på direkten. Resultatet ser ni på bilden. På kvällen åkte jag iväg och dansade zumba och det var i vanlig ordning en riktig vitamininjektion. Älskar att dansa! Ska verkligen försöka prioritera det så att jag kan köra minst ett pass i veckan. 

 

Idag blir det dock crosstrainer! Ska även unna mej att ta det lugnt, planen är att grotta in mej i soffan och sträcktitta på Girls. Har nu både första och andra säsongen på dvd, och trots att det inte är längesen jag såg dom känns det så braaa att börja om igen. Fullkomligt älskar den serien! 

 

 

 

Om en timme ska jag styra kosan mot jobbet; vi ska ha gemensam fys innan det är dags för nattpasset. 

 

Det känns i ärlighetens namn lagom roligt att jobba två helger i rad, men en tröst är åtminstone att jag gör det i sällskap av otroligt bra människor. Nu är det dessutom bara tre pass kvar (kväll idag och imorgon, natt söndag) innan jag kan se fram emot en lugn vecka. 

 

Har mycket att se fram emot nu, vilket känns riktigt roligt. Nästa fredag har vi turlagsdag (turlag är detsamma som arbetslag, för er som inte har koll på det) och på kvällen blir det turlagsfest här hemma! Ska bli riktigt kul. Jag erbjöd mej att vi skulle ha det här så att vi slapp leta med ljus och lykta efter lokal, och jag tror det kommer bli bra. Nästan alla i turen kommer, och många har med sej sin partner. Kommer bli spännande att få ett ansikte till alla namn. :)

 

Dagen efter bär det av till Uppsala och min och Fredriks lyxhotellvistelse. Kan inte fatta att det redan börjar bli dags för det, när jag bokade var det typ två månader kvar. Galet. Det ska hursomhelst bli underbart att komma iväg, bada jacuzzi, strosa runt på gatorna, gå på kondis och bara vara. Om så bara för ett dygn. 

 

I november väntar en massa efterlängtat umgänge med familjen, vilket jag verkligen behöver. Men mer om det när det närmar sej!

 

Idag har vår nya luftvärmepump blivit installerad, inkassera vuxenpoäng tvåhundra! En skön grej att checka av från listan. Något annat som skulle vara hemskt skönt att fixa innan jul är ommålningen av köket/matsalen. På söndag ska vi åka och samla på oss lite färgprover, så förhoppningsvis kan vi komma igång snart. 

 

Ha en skön helg, allihop!

 

Igår fick jag fylla på med lite välbehövlig energi. Jag ÄLSKAR verkligen söndagar, det har kommit att bli min nya favoritdag på veckan. Har en känsla av att jag skrivit det förut, men då konstaterar jag det helt enkelt igen. Söndagar har ett inbyggt lugn i sej, det är kravlöst och allt man eventuellt lyckas uträtta ses som en bonus. 

 

Igår eldade vi upp allt vårt trädgårdsavfall som vi samlat på oss sen i somras. Det var, milt uttryckt, en hel del och det tog flera timmar innan allt hade brunnit upp. Som avslutning grillade vi korv över glöden och det blev en riktigt god söndagsmiddag. Oväntat besök blev det också; Jonna och Oskar kom förbi och sa hej. :) Dom hade varit på ett ärende i Skogås och stannade till för lite fika. Himla mysigt att ses en stund!

 

Och mysigheterna fortsatte eftersom vi åkte in till stan på kvällen för att gå och se filmen om Monica Zetterlund. RIktigt bra film, och framförallt en fantastisk Edda Magnason. 

 

Måndag, och en intensiv vecka framför mej. Idag och imorgon är det nattpass som gäller, på onsdag är det "sovdag", torsdagen är ledig och på fredag, lördag och söndag väntar kvällspass. Puh. Efter det kommer jag andas ut ganska rejält, för nästa vecka blir betydligt lugnare, tack och lov. 

 

Men en dag i taget, i vanlig ordning. Sitter med toning i håret just nu. Tiden flyger iväg med sån fart att det känns som att Kampen Mot Utväxten är något som utkämpas hela tiden. Likadant är det förresten med lövkrattandet - det har blivit en omgång med räfsan idag också, nämligen. Var det inte alldeles nyss jag gjorde samma sak? 

 

Nu ska jag skölja ur färgen, ta en varm dusch och lägga mej och läsa/vila som uppladdning införa nattpasset. 

 

Nej, det är faktiskt inte meningen att bara gnälla och klaga hela tiden. Känns som att det blir lite mycket väl sånt nu. 

 

Har längtat efter att få jobba med det här i flera år, det har varit min dröm och min strävan. Och det är utan tvekan det roligaste jag gjort.

 

Men faktum kvarstår; jag är trött. Och sliten. Och jag har inte ens varit fast anställd i tre månader än. En anledning till att jag ventilerar mycket på bloggen är att jag inte vill klaga för mycket när jag är på jobbet. Alla tycker att schemat är pressat, alla känner att privatlivet blir lidande av all övertid. Men jag vågar inte säga HUR jobbigt jag tycker det är till mina kollegor, med risk för att jag ska uppfattas som en bortskämd gnällspik som inte ens blivit varm i kläderna än. 

 

Vilket kanske är sant iofs? Jag kanske vänjer mej.

 

Det här har varit en rolig vecka hittills, betydligt bättre än den förra, och jag hoppas att avslutningen kommer bli lika bra, FInns goda förutsättningar för det; imorgon jobbar jag dag vilket betyder ledig kväll med min älskling. 

Ska dela en flaska vin och titta på Downton Abbey som ÄNTLIGEN dragit igång igen. 

 

På lördag är det dags för Jonnas fest med maskerad! Vi kommer att vara varsin sagofigur, vilka avslöjas inte än... 

Ska bli himla trevligt, hursomhelst. 

 

Söndagen kommer innehålla en liten nostalgitripp då jag beger mej till Polismuseet och medverkar på deras Barndag. Kommer bli grymt att vara där som "riktig" polis! :)

 

Det känns som att jag har mycket att se fram emot den här hösten. En höst som  vädermässigt hittills har varit precis så fin som man kan önska sej. 

 

Hade den bästa dagen på länge igår. Spenderade den tillsammans med dom här underbara tjejerna. Eller ja, någon timme var jag iväg och storhandlade (grymt att göra det mitt på dagen, tomt i affären!) och när jag kom tillbaka fick jag ett välkomnande som heter duga. Det är en sån himla fin gemenskap att vara med dom här två, man känner sej behövd och till hundra procent accepterad. Idag blir det långpromenad igen. Först ska jag dock läsa lite; fick låna En helt annan historia av Lotta för ett tag sen och jag måste säga att Håkan Nesser har placerat sej på listan över mina favoritförfattare. 

 

Ikväll väntar nattpass, likaså imorgon och på söndag. Bävar lite inför det, i vanlig ordning, men ångesten är betydligt mindre nu än vad den var i början. Timmarna mellan 03 och 06 är fortfarande olidliga, men dom blir lite enklare att hantera när man har sällskap av riktigt, riktigt bra kollegor. 

 

Fredrik kommer vara fullt upptagen med båtupptagning både idag och imorgon, och våra scheman krockar så att vi stort sett bara ses någon timme per dag den här veckan. Inte alls kul, men nästa vecka blir betydligt bättre. Tur, som sagt, att vi får sällskap av hundarna!

 

 

 

 

Nu blev det ett sånt där glapp igen. Sånt är livet!

 

Hösten har kommit riktigt ordentligt, men det visste ni ju alla redan. Jag tycker att det är hur härligt som helst, och istället för att sakna sommaren ser jag fram emot mysiga höstkvällar med massa tända ljus och börjar så smått längta till december och advent. Det kommer gå ruskigt fort!

 

Försöker göra det mesta möjliga av dom lediga helgerna jag har, men dom äts snabbt upp eftersom dom är få till antalet. Hursomhelst så har en Skåne-helg blivit inbokad i november och i slutet av samma månad ska jag försöka åka till Småland. Och vips var man redan inne i december, se där!

 

Har en konstant stresskänsla i kroppen just nu, som till största delen består av personalläget på jobbet. Jag visste att det stod illa till, men att det var på den här nivån hade jag faktiskt inte insett. Som ett exempel lämnade jag in en semesteransökan i slutet av juli och har fortfarande inte fått något besked. Med andra ord vet jag inte om jag kommer följa med Fredrik och hans familj till Vietnam, eller om jag kommer fira både jul, nyår och vår tvåårsdag ensam i Stockholm. Det känns sådär, för att uttrycka det milt. Dessutom har vår möjlighet att själva påverka vårt schema i stort sett reducerats till noll, vilket skapat stor frustration och uppgivenhet hos så gott som alla. Det är så himla tråkigt, för jag stortrivs verkligen på jobbet och med mina kollegor, och det skulle vara så tråkigt att söka sig till annat enbart på grund av att jag inte pallar med arbetsbelastningen. Drömmer om jobbet i stort sett varje natt, och det känns inte heller riktigt bra. 

 

Fortsättning följer...

 

 

...har så länge jag kan minnas varit Marilyn Monroe. Det är ingen hemlighet för alla som känner mej. Då och då bildgooglar jag henne och VARJE gång kommer det upp nya bilder som jag inte sett förut. Jag kan inte riktigt säga vad det är som är så fängslande, förutom att jag tycker att hon är världens genom tiderna vackraste kvinna. Kanske är det tidlösheten. Titta på den här bilden till exempel. Den är minst 51 år gammal, eftersom hon dog 1962.. Med all säkerhet är den ännu äldre. Skulle inte den lika gärna kunnat vara tagen i förra veckan? 

 

Imorgon fyller världens bästa och finaste pojkvän år och jag har nu varit och inhandlat det som behövs till morgondagen. Oturligt nog så jobbar jag natt på hans födelsedag, men vi får några timmar tillsammans på kvällen i alla fall. Dessutom hoppas jag VERKLIGEN att det kommande nattpasset inte bjuder på någon övertid så att jag hinner hem och fixa frukost på sängen till honom imorgon. 

 

I övrigt är inte det här någon superspännande dag. Har varit och vaccinerat mej - påfyllnadsdosen mot TBE samt hepatit är nu fixad - och nu ska jag städa huset. 

 

Känner mej ganska trött och i behov av lite ny input. På lördag kväll ska jag träffa Vicki och Sofie, jag har en känsla av att det kommer göra susen!

 

Det blev en ganska tung start på arbetsveckan. Klockan nio blev vi beordrade till ett dödsfall och det jobbade vi med resten av passet. Utan att lämna några detaljer kan jag säga att kroppen var mycket illa åtgången, ungefär i lika dåligt skick som förra dödsfallet jag fick åka på. Man kommer aldrig vänja sej vid den synen, och det ska man inte heller, för då vore man inte människa. Det är ganska svårt att tänka sig vad tiden gör med en kropp, särskilt när det är varmt ute. 

 

Jag kommer se många, många döda människor genom min karriär. Och jag hoppas att jag alltid kommer hantera det på samma sätt som jag gör nu. Genom att göra mitt allra bästa för att bemöta dom anhöriga på ett respektfullt sätt och hedra den som dött genom att tänka några tankar om vem han eller hon kan ha varit. Det får aldrig bli slentrian att vara vittne till hur en människa hade det under den där sista stunden, oavsett dödsorsak. 

 

Något som en gång påbörjades har tagit slut och det finns inget som är mer definitivt och oåterkalleligt. Sånt kan man inte, och FÅR man inte, ta lätt på. 

 

Min dag är ändå inte förstörd. Jag promenerade hem från jobbet, genom sensommarvarma södra Stockholmsförorter. Jag kände doften av grillad mat från blommande trädgårdar, hörde skratt från barn som lekte på studsmattor och såg att alla höstens färger - dom som jag älskar så mycket - kommer fram mer och mer. 

 

Och jag kände mej inte ledsen, bara lyckligt lottad. För jag tror faktiskt inte att det bara är något vi säger, utan något som faktiskt är sant; det bästa vi kan göra för att hedra dom som inte finns hos oss mer, både dom vi kände och dom som var totala främlingar, det är att ta vara på vårt eget liv. 

 

Det känns fint att bli påmind om det. 

 

Jag lovar att det här är sista äckelbilden jag kommer lägga upp, men tänkte bara meddela att jag nu varit och fått mina stygn borttagna. Titta, så fint det läkt! Nedre delen av såret har dragit ihop sej helt, det är rätt fantastiskt hur mycket som händer på så kort tid. Kroppen, och framförallt huden, är helt enkelt makalös!

 

Känns skönt, nu behöver jag bara ha plåster på i två dagar, sen är allt som vanligt. Det är det ju förresten redan; penicillinet är slut och jag är inte begränsad i rörelserna längre. Nyss var jag ute och tog min första löprunda sen fallet, och jag kan med glädje konstatera att den genomfördes utan varken skador eller posttraumatiskt stressyndrom. Härligt att vara tillbaka! Och härligt att jobba som vanligt på måndag igen, ska bli riktigt kul att komma ut!

 

Men idag är det ju som bekant fredag. Ikväll väntar middag och bio med Fredrik, hurraaa! Äntligen dags att se Snabba cash - livet deluxe. Boken var superbra så jag har höga förväntningar!

 

 

 

Japp, det är mycket som förändras nu. Mycket som läker. Och det låter förmodligen hur djupt och mystiskt som helst, men icke! För jag läker BOKSTAVLIGT talat. På två ställen! :)

 

För...

 

 

 

 

 

 

I onsdags kväll skulle jag ta en löprunda efter jobbet och hade kommit ungefär halvvägs när jag snubblade och föll huvudstupa mitt i en nedförsbacke. "Huvudstupa" är nog förresten fel ord, kanske skulle man istället säga att jag föll "handlöst"? Hrrm. 

 

 

Då och då kommer jag att tänka på hur mycket jag saknar att skriva. Och då menar jag inte skrivandet här på bloggen, utan det andra skrivandet. Det där som handlar om att hitta på historier och låta fantasin skena iväg.

 

När jag var liten drömde jag om att bli författare och i tonåren hade jag planer på att bli journalist. Sen dess har skrivandet bara funnits där, som något flyktigt som poppar upp lite då och då. Som en vers som skrivs till någon som föds eller fyller år, eller som en formulering som jag sparar någonstans i hjärnan.

 

Jag har aldrig riktigt släppt tankarna på att bli författare, det har liksom alltid funnits i bakhuvudet att jag, någon gång, kommer att ta tag i det. Så jag kanske helt enkelt skulle ta och göra det?

 

Förutom att jag tränar regelbundet och tycker om att sjunga så har jag inget fritidsintresse som tar någon egentlig tid i anspråk.

 

Och jag lägger faktiskt onödigt mycket tid på att slösurfa, även om det inte ALLS är i samma omfattning som det var för några år sen.

 

Faktum är att jag har en hel del uppslag i huvudet. Och vi har ett kontor med skrivbord. Kanske skulle jag göra slag i saken och faktiskt börja skriva på riktigt?

 

 

 

 

 

 

Ikväll åkte min fina man iväg till Island. Eller ja, flyget har inte lyft än, men han åkte iväg till Arlanda. Måste erkänna att jag är lite avundsjuk; hade väldigt gärna besökt Island. Meeeen det får bli en annan gång. Och som plåster på såren så har han lovat att köpa mej sej lite isländsk lakrits hem. ;)

 

Vi hann umgås lite ikväll innan han åkte. Åt indiskt, promenerade genom stan och avslutade med en kaffe (flat white för att vara exakt; dubbel espresso med ångad skummjölk, mums!) i närheten av centralen. Det gäller att ta vara på all tid vi har tillsammans, för faktum är att den numera är ganska reducerad. Det var ju verkligen ingen överraskning att det skulle bli så, men jag tycker det är jobbigare än jag hade trott att det skulle vara. Får trösta mej med att det kommer bli lite mer normalt i mitten av september när höstperioden drar igång. 

 

Nattpass väntar nu. Idag, imorgon och på lördag. Känns helt okej, men jag hoppas verkligen att jag kommer bli bättre på att återhämta mej efter dom här svängarna, särskilt med tanke på att jag kör tre på raken nästa vecka också. Det här med nattarbete är ju inte heller någon överraskning precis, men att jobba vaken natt är svårt att föreställa sej när man aldrig har gjort det förut. Sovande jour är ju något helt annat. 

 

Vi får se hur det utvecklar sej framöver. 

 

Om 45 min ska jag gå till pendeltåget, fram tills dess sitter jag och avnjuter DN-galan på teve. Missade ju tyvärr friidrotts-VM, så det gäller att passa på. Jacob Hård, Anders Gärderud och Joakim Karlsson (han heter så, va?) kommenterar. Bättre kan det inte bli. Läste förresten att SVT har fått klartecken att sända nästa VM. Vilken lättnad!