Salacious

 

Vad speciellt det är att somna varje kväll och inte veta om man nästa natt kommer att ha en liten bebis bredvid sej eller inte. Nu har jag gått tre dagar över tiden, vilket betyder att det verkligen kan ske VILKEN SEKUND SOM HELST. Helt otroligt. Dagarna präglas nu av en massa längt, såklart, men det är faktiskt inte så knäckande som jag trodde att gå över tiden. Inte än, i alla fall.

 

Mycket är ju tack vare att jag fortfarande är smärtfri och orkar göra saker som vanligt; träna, promenera, fixa och dona. Även om jag såklart ser till att vila mycket också. Nu har jag varit hemma från jobbet i två veckor och har hunnit med allt som jag hade hoppats. Känns verkligen skönt att ha hunnit boa och nästa ordentligt. 

Frågan är vad jag ska hitta på om bebisen bestämmer sej för att stanna i magen en vecka till? Nåja, det ger sej. Det är lika bra att fokusera på annat och försöka vara som vanligt, för den kommer när den själv vill. 

 

Fredrik och jag har haft en fantastiskt skön helg. Långa sovmorgnar både lördag och söndag. Det behövde han, efter att ha slitit hund på jobbet hela veckan. Vi har inte stressat det allra minsta och bara njutit av nuet. Igår eftermiddag åkte vi hem till hans föräldrar, gick en promenad med Bond och blev bjudna på älgfärsbiffar. Sen tittade vi på säsongspremiären av Så mycket bättre innan vi åkte hem. Och idag har vi firat bröllopsdag med fattiga riddare till frukost och en utflykt till Häringe slott där det blev ännu en hundpromenad (såklart) följt av fika på slottet. Ikväll ska vi dricka bubbel! :) 

 

Tänk att det gått ett år sen vårt bröllop! Och tänk att jag minns dagen in i minsta detalj. Nu är klockan 18 och det känns ganska osannolikt att Äpplet kommer titta ut på vår bröllopsdag. Det tycker jag känns rätt bra! Även om du är välkommen när du än väljer att komma, lille vän, så är det snällt att du låter mamma och pappa ha den här dagen i fred. 

 

Men imorgon. Då får du gärna komma. VI är så redo som man någonsin kan bli. 

 

 

Plötsligt har det gått fyra månader sen senaste inlägget och nu är det inte ens en månad kvar till beräknad förlossning! 26 dagar, närmare bestämt . Tänkte att jag måste passa på att slänga upp ett inlägg för att skriva av mej och sammanfatta den här tiden, för jag har en känsla av att det är lätt att glömma sen när Äpplet väl är här.

 

Jag måste säga att jag aldrig kunde drömma om att jag skulle få en sån fantastisk graviditet! Har på något sätt utgått från att illamående, smärta och sömnbrist är sånt som drabbar alla, men det är ju verkligen inte så! 

Inte en enda dag har jag mått illa. Inte en enda dag har jag haft ont. Vissa nätter har jag vaknat en gång för att gå upp och kissa, men det är också allt. 

 

Särskilt andfådd är jag inte heller. Visserligen blir jag lite flåsig när jag går i trappor, men inget anmärkningsvärt. Just nu tränar jag fyra gånger i veckan;  två eller tre crosstrainerpass på 30 minuter och ett eller två lättare styrketräningspass på 30-40 minuter. Det känns precis lagom. Är jätteglad att jag orkar gå lika långa promenader som vanligt, så att Bonds motion slipper bli lidande. Några ifrågasätter om jag verkligen "får" träna, och jag förstår att dom gör det i all välmening. Men alla barnmorskor jag hittills träffat har varit inne på samma sak; att jag ska fortsätta så länge det känns bra och att det stora hälsoproblemet är blivande mammor som inte tränat/tränar alls. Skulle aldrig drömma om att göra något som inte känns bra, och jag tänker lyssna på kroppen in i det sista. 

 

En annan sak som inte är som jag trodde är att jag inte haft några cravings. Precis i början var jag lite extra sugen på apelsiner och äpplen, men det gick över rätt snabbt. Jag äter egentligen inte mer nu än tidigare, för jag har alltid varit noga med mellanmål och blir aldrig akuthungrig. Och godsakerna har jag förhållit mej till på samma sätt jag brukar - undviker så mycket som möjligt under veckorna och unnar mej på helgen. Funkar väldigt bra! Trodde att jag skulle tycka viktuppgången var jobbig, men den rör mej faktiskt inte i ryggen. Tycker det är sorgligt att så många kvinnor känner ångest och hetsar inför något som bara är i sin ordning. Har gått upp tio kilo sen inskrivningen och det blir kanske något kilo till. Eller så blir det inte det. 

 

Det enda jag skulle kunna benämna som ett graviditetsbesvär är att jag blivit lite svag och öm i mina händer. Misstänker att jag fått karpaltunnelsyndrom, vilket är väldigt vanligt hos gravida. Händerna är ofta bortdomnade när jag vaknar och dom ömmar som sagt när jag använder dom. Men det är verkligen inget som tar någon energi och jag är ju bara gravid några veckor till. 

 

Det känns förresten lite sorgligt. Att jag inte ska vara gravid så länge till. Visserligen kommer det ju ersättas av något som är hundra gånger bättre, men jag känner inte alls att det ska bli skönt att slippa vara gravid, som många känner såhär i vecka 37. 

 

Däremot finns det vissa saker jag ser fram emot att kunna göra en tid efter förlossningen. Ge hundra procent när jag tränar, använda riktigt fina underkläder, och avnjuta en iskall Baileys eller ett glas riktigt fylligt rödvin är några av dom. :)

 

Nu ska jag göra mej klar inför kvällens kalas hos Jonna. På återseende! Får se om det blir före eller efter Äpplets ankomst. 

 

I övermorgon ska vi äntligen få titta på dej med hjälp av ett ultraljud igen. Vi längtar så. Och vi längtar så tills du är är här, och tills att du är en del av vårt liv på riktigt. 

 

Och det är en sak som är viktig - att du kommer vara en del av vårt liv. Den viktigaste delen, självklart, men du kommer inte vara HELA vårt liv bara för att du kommer betyda mest, 

 

Idag påbörjade jag en utbildning som jag sett fram emot väldigt länge. Eftersom det är en rätt lång utbildning hade vi en ganska omfattande presentationsrunda. Och minst fem av kvinnorna sa "barn" och "familjeliv" när de skulle uppge sina intressen. 

 

Jag förstår inte. Även om jag är fullt medveten om att det är lätt att uttala sej om saker när man inte är förälder själv ännu, så kan jag ändå lova att du aldrig kommer bli mitt intresse, Äpplet. Du kommer att vara det finaste och viktigaste i mitt liv, men mitt intresse -. det kommer du aldrig bli.

 

Vi kan ta din pappa som exempel. Att vara med honom är ju det bästa jag vet, men han är inte mitt intresse för det. Förstår du hur jag menar? Jag tycker att det verkar som att många tror att "intresse" är samma sak som att "vara intresserad". (Och gud nåde den som inte är intresserad av sina barn!)

 

 

Förutom att många uppgav "barnen" som intresse så förstod jag att många tillbringade sin fritid med att ägna sej åt sina barns fritid. Och självklart är det fantastiskt med engagerade föräldrar. Och Äpplet, jag hoppas att du kommer hitta en sysselsättning som du älskar att hålla på med. Men jag kommer inte att titta på varenda träning (om träning är en av sakerna du vill hålla på med). När du är liten kommer jag självklart följa med dej, hålla dej i handen och sitta på bänken och heja. Men när du är tillräckligt stor för att klara dej själv så kommer du med största sannolikhet få göra det ibland. Vi kommer självklart komma och titta på dina matcher (om du nu vill spela sådana), men vi kommer inte låta dom styra våra liv. Ibland kanske vi bara kommer och hämtar upp dej, och jag tror att det kommer vara nyttigt för dej. 

 

Jag tror att det bästa jag kan göra för dej är att visa att jag har ett eget liv. Att jag har mina egna intressen. Något JAG älskar att göra. (Och det betyder inte att jag inte älskar att vara med dej,) Din mormor - min mamma - älskar att handarbeta. Det är en jättestor del av hennes identitet. Och den var lika närvarande även när jag växte upp; hon gick på näverkurs, lärde sej göra Waldorfdockor och hade alltid (och har fortfarande) ett virk- eller stickprojekt på gång. 

 

Faktum är att jag tror att det på något sätt var mer "okej" för en kvinna att ha intressen som inte var direkt kopplade till familjen på 80- och 90-talet. Varför vet jag inte, Nu är man förälder i första hand, människa i andra. 

 

Det finns alldeles för många saker jag tycker om för att jag ska ge upp dom!

Födelsedagen kom och gick och nu är jag alltså vuxen på riktigt; 30 bast. Trodde ärligt talat att det skulle vara en större omställning än det faktiskt är. Lite perspektiv får jag dock när jag går tillbaka i den här bloggen och läser om hur det var när jag fyllde 21 (!!). Det blir nästan övermäkigt att tänka på hur mycket mitt liv har förändrats sen 2006. 

 

Tack gode Gud för det, kan jag tillägga, för då var faktiskt inte livet särskilt bra. 

 

Festen i lördags blev lyckad och jag fick en massa fina presenter. Roligast var att folk verkligen hade gått in för 90-talstemat! Dock flög allt förbi så snabbt, precis som det alltid gör. Tröttheten efter all tid och energi som lades ner på festen signalerar om att det kommer dröja ett bra tag innan jag anordnar en större tillställning igen. Det närmsta i tiden blir väl dopet för lilla Äpplet. 

 

Äpplet är för övrigt arbetsnamnet på vår bebbe (vilket ni säkert räknade ut). Dock har det den senaste veckan blivit ett missvisande namn, för nu är den lika stor som en mango. Mango klingar dock inte riktigt lika bra som Äpplet, så jag vill nog hålla fast vid sistnämnda ett tag till. 

 

 

 Hörni, det är en hel del som hänt sen sist. Mest bra, men även en del dåligt, precis så som livet är. Det dåliga är att vår älskade Bond drabbades av diskbråck för snart två veckor sen. Att se en hjälplös varelse som man älskar mer än man kan beskriva ha så fruktansvärt ont, det är det värsta jag varit med om på länge. Nu hoppas vi dock att det går åt rätt håll och att smärtstillande och vila varit ett vinnande koncept. Älskade lilla gubben!

 

Just nu är jag på väg till Häljarp och är snart framme.. Noah konfirmeras imorgon! Ska bli så mysigt att träffa alla. Det blir familjeumgänge även nästa helg, för då är det dags för min 30-årsfest!

 

30!! Kan ni fatta? På måndag är det dagen D. Ser fram emot det!

 

Men det jag ser fram emot allra mest, det är att Fredrik och jag ska bli föräldrar i oktober. Det har varit, och är fortfarande, svårt att ta in, men nu när jag börjar bli tjock om magen känns det lite mer verkligt. Lyckligtvis har jag mått superbra hittills under graviditeten; inget illamående, ingen värk och inga stora humörsvängningar (vet inte om min man håller med...). Jag hoppas att det kommer fortsätta så och att jag kommer kunna fortsätta träna och vara smärtfri. Tröttheten går att stå ut med! Framför allt hoppas jag att min lilla skatt i magen mår bra. Förhoppningsvis kommer han eller hon ge sej till känna om några veckor. Kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att känna den första sparken! 

 

 

 

Bara en arbetsdag kvar innan välbehövlig ledighet. Det har varit en märklig vecka. Två vänner har varit med om det bästa man kan vara med om, och två andra vänner har drabbats av det absolut värsta.

 

Ibland är verkligheten så fantastisk eller så fasansfull att det inte går att finna några ord. 

Nej, nu har det varit paus länge nog. Har tänkt i flera veckor att jag ska starta upp den här bloggen - mitt lilla skötebarn - igen, men nu ska det inte tänkas mer. Nu ska det bara göras! Gick just in och tittade på statistiken och blev förvånad, men himla glad, att bloggen fortfarande besöks varje dag. Jag vet ju vilka som läser, men det är spännande att tänka på vilka jag INTE vet om. Gamla bekanta kanske. Eller människor som aldrig varit bekanta, men som fortsatt läsa av någon anledning. Kanske till och med några som hängt med ända från början (vilket nu är nio år!!)?

 

Föga förvånande så är det ju en hel del som har hänt sen sist. Jag har inte tänkt göra en sammanfattning av dom här nio månaderna, utan kommer ta vid där jag slutade. Det vill säga, mitt i livet. Dock så har ju mitt liv förändrats ganska mycket sen jag skrev här sist, så några sammanfattade ord är faktiskt ändå på sin plats. 

 

Som ni märkt står det still här.

 

Just nu har jag så många olika saker att fokusera på att det inte finns tid att skriva här. Jag väljer istället att lägga krut på Mind your own you-bloggen. Så ses vi här om ett litet tag! 

 

Det är nästan så att jag blir religiös. 

 

Varför? 

 

Jag är klar med en nattsnurra och gick upp hyfsat utvilad kl 14. Solen skiner. Har suttit på altanen och läst i en timme och börjat jobba på årets solbränna. Ska äntligen dansa zumba ikväll. Nyduschad och nöjd ska jag slå mej ner i soffan och se senaste Game of Thrones med älskling. Imorgon är det personaldag + fest. 

 

Den 25 maj hade vi bott i huset i ett år. Det har utan tvekan varit mitt bästa år någonsin. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över vårt hem, vår trädgård, vår tillvaro. Jag har verkligen haft världens tur.

 

Kan lägga ännu en lyckad helg till handlingarna. 4-årskalas för Junie, kompisdejter, Gisledagarna och Aerosmith-konsert har avverkats i en rasande fart. Livet känns rätt konstigt ibland, när man börjar dygnet i Sigges Loges öltält dansandes till Barbados och avrundar samma dygn till att få gåshud av Steven Tyler på Tele2 Arena. 

 

Det kommer inte att bli mycket annat än just Aerosmith som spelas här dom kommande veckorna. Eller kanske hela sommaren. För nu är den ju faktiskt här, årets första sommarmånad. Håller tummarna att den blir lika lyckad som den förra, då har jag inte mycket att gnälla på. 

 

 

 

 

Tänkte bjuda på några bilder från lördagen som spenderades på Häringe slott. Skönaste dagen på länge!

 

Hit kommer vi med all säkerhet åka igen. Sen var vi ju inte direkt ledsna över att det var årets hittills finaste dag.

 

Inatt jobbade jag veckans enda pass. Ja, det är galet! Skäms nästan för att jag har det så lyxigt. Det är dock inget ihållande så skammen blir inte alltför stor; anledningen till att jag kunde frigöra dagar är ju för att jag (fortfarande) har så mycket plustimmar i min planering. Det kontot måste vara nere på noll när jag byter tjänst och med tanke på hur svårt det är att friplanera under sommaren så blev det lite manana, manana den här veckan. (Jag orkar inte hitta dom där spanska n-en). 

 

Äh, här ska inte skämmas, bara njutas. För fy FAEN vad skönt det är att vara ledig!

Det var en hel del att göra inatt, men nu är jag utvilad. Nu ska jag städa huset, dra igång lite tvätt och rensa i trädgården. Efter det ska jag unna mej ett varmt bad och hoppas att klockan är så pass mycket att Fredrik snart kommer hem. Återseende efter tre dygn, äntligen! 

 

När man är ledig från jobbet, och gräsänka därtill eftersom kärleken är i Finland , så kan eftermiddagen och kvällen se ut enligt följande:

 

Fixa med inbjudningskorten till bröllopet, surfa runt på recept, lyssna in sej på låtar till bandet, dansa zumba, handla lite på vägen hem, gosa en stund med fosterkatten, äta kvällmat, titta på Sex and the city och njuta av det faktum att jag kan sova exakt hur länge jag vIll imorgon,