Salacious

 

På en vecka läste jag ut Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas och förfasades över hur det faktiskt var i vårt land på 90-talet. Jag var bara sju år när John Ausonius åkte fast, men jag har minnen av hur det var då. Att någon sköt på andra människor, bara för att dom kom från ett annat land. Lika overkligt som det var då, lika svårt är det att ta till sej nu. Det är obegripligt att tänka sej hur ett parti som Ny Demokrati kunde komma till makten, det är obegripligt att det i Stockholm på 90-talet hölls demonstrationståg där människor skrek "sieg heil" och bar flaggor med den nazistiska symbolen och det är obegripligt att det på ett år utfördes 52 attentat mot flyktingförläggningar. 52 stycken. Det är i snitt ett i veckan.

 

Aftonbladet gjorde en kartläggning av landets farligaste nazister och man förstod att det fanns hemska, hemska krafter i vårt samhälle. Men så hände något. 11 september 2001 var det som att allt fokus försvann från högerextremismen. Nu riktades istället alla ögon mot terrorismen. Vilket naturligtvis är fullt förståeligt. MEN. Jag tror att det har lett till oanade konsekvenser. Förra året träffade jag en polis som tidigare jobbade på Säpo som berättade att allt fokus flyttades över från högerextremismen, som innan 11 september sågs som det största hotet mot samhället, till terrorismen. Och att resurserna helt enkelt inte räckte till. Alltså, nazismen glömdes bort. Och vi andra gjorde det stora misstaget att tro att hatet hade minskat.

 

Några dagar efter att jag hade läst ut boken om Lasermannen uppdagades det att ett gäng sverigedemokrater hade gjort bort sej. Och jag menar inte att Sverigedemokraterna är nazister, absolut inte. DOCK får man inte glömma deras historia. Att Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna en gång i tiden satt i samma båt, att deras syn på vad svenskhet är odlades på samma gren och diskuterades i samma salar. Men det har vi glömt bort. Folk verkar ju uppriktigt förvånade över det uppträdande som dom här clownerna visar upp.

 

Men hur kan vi ha glömt?

 

Jag har inte glömt hur det kändes när ordet "Sverigedemokraterna" var ett hot, ett mörkt underliggande hot och att vi var uppriktigt oroliga för hur det skulle bli om dom kom in i riksdagen. "Det kommer ju aldrig hända!" sa vi när vi gick på högstadiet. Men det hände ju faktiskt, och vad gjorde vi? Ingenting. Vi var upprörda i några dagar, men sen gick vi vidare med våra liv.

 

Så även om jag inte har glömt, så glömde jag ju ändå. För ett tag glömde jag bort den där 15-åriga tjejen som hade långa och vilda diskussioner med klasskamraterna som lyssnade på Ultima Thule och vägrade ta emot Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" med hänvisningen att dom fan inte tänkte läsa nåt som skrivits av en bög. För ett tag glömde jag bort hur mycket jag satt och grät i aulan den där dagen då John Hrons föräldrar kom och berättade om det fruktansvärda mordet på honom, hur han blev torterad och mördad i hatets namn. Och jag glömde för ett tag hur jag med stolthet köpte skivan "Vi håller inte käften" och gick med i Ungdom mot rasism.

 

Det värsta med videon som nu visats i media är inte orden i sej. "Hora", "fitta" och "blattelover" är visserligen inga trevliga ord, men det absolut värsta är när Soran Ismail får höra att han inte har rätt att kalla sej svensk. Att någon anser sej ha tolkningsföreträde på den frågan, precis som Lasermannen ansåg att han hade. Det är inte saker som sägs i affekt, det är inte meningar som yttras i samband med ett bråk. Det är åsikter som förs fram i en vanlig diskussion.

 

"Vi ska få se vad svenskarna tycker 19 september." och "Med vår politik kommer det inte finnas fler som han." Det finns inga förklaringar i hela världen som kan släta över såna uttalanden.

 

Så även om jag är bestört, så är jag samtidigt glad. Glad över att folk kanske fattar att det inte är vilka som helst som sitter med politisk makt i dagens Sverige. Jag är övertygad om att det finns personer i Sverigedemokraterna som INTE är rasister, som INTE är en del av den mörka historien. Jag tycker till och med att Jimmie Åkesson verkar vara en ganska sympatisk man. Men jag hoppas att samhället en gång för alla inser vilka åsikter som fortfarande finns där hos många. Bakom alla välstrukna skjortor, specialskrivna tal och svärmorsleenden.

 

Jag är stolt över att vara svensk och jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta med det. Att mitt favoritparti vinner valet nästa gång är numera en sekundär fråga. Det absolut viktigaste är att Sverigedemokraterna försvinner och förlorar sin riksdagsmakt. En gång för alla.

 

 

 

 

Ja, så känns det ibland. Det har varit mycket buss, flyg och tåg den senaste tiden. För en vecka sen kom vi hem från Polen och igår anlände jag till huvudstaden efter en visit till Skåne. Det gäller att hänga med!

 

 

 

Krakow levererade på alla sätt och vis. Både vad gällde väder, service och mat...

 

 

I allt som finns som är bra, finns också en sorg över att inte du finns här och får ta del av det. 

 

Jag älskar dej, pappa.

 

 

 

 

 

Trots att jag är lite sliten och trött efter en lång vecka med mycket på agendan känns det just nu som att det bara är positiva känslor i luften.

 

I torsdags blev jag helt klar med mitt examensarbete och med tanke på hur mycket tid jag faktiskt lagt ner på det känns det otroligt skönt. "Helt klar" är visserligen en sanning med modifikation, för jag har skickat in det till min handledare och hans synpunkter kommer ju vara avgörande för om det ska ändras eller läggas till något. Hoppas inte. Haha.

 

Veckan har dock inte bara innehållit skola och pluggande. I fredags kväll blev det en utflykt till Rosersberg där vi hälsade på Johanna, Alex och underbara lilla Charlie. Himla trevligt sällskap och mycket god mat! Kvällen kryddades ju dessutom med det fina beskedet jag skrev om igår.

 

Även gårdagen innehöll trevlig samvaro, vi var hemma hos Annika som hade födelsedagskalas och bjöd på vin och en massa gott småplock. Låtlistan på Spotify blev bara bättre och bättre och när Doctor Jones och Snälla, rara, söta Anna dök upp fram på småtimmarna var succén ett faktum.

 

Något sliten nu, som sagt, men vad gör det när man har en underbar vecka framför sej. Har lektionsfritt ett par dagar nu, så jag passar på att åka till Gislaved imorgon och bekanta mej med den nya familjemedlemmen. Gud, vad jag längtar! Bussresan kommer ägnas åt att fixa dom skoluppgifter som ska göras så att jag kan slappna av och vara helt ledig när jag väl är framme. Känns riktigt skönt! Och som om inte allt detta vore nog så är det ju alldeles snart dags för Polen-resan också. Åker tillbaka till Stockholm på onsdag kväll, är i skolan en sväng på torsdag och på fredag förmiddag åker Fredrik och jag iväg till Krakow! Ska bli så OBESKRIVLIGT skönt!!

 

 

Igår klockan 18.38 tittade äntligen den lilla bebben ut!

 

En liten flicka blev det, vilket jag hela tiden visste. ;)

 

Nu är jag alltså fembarnsmoster. Inte illa, om jag får säga det själv!

 

 

 

 

Inte för mej då, alltså. Haha. Utan för Cilla och Tomo! Närsomhelst nu blir Junie storasyster (beräknat förlossningsdatum var igår) och det får gärna hända väldigt snart eftersom vi åker till Gislaved imorgon.

Skulle kännas så himla tråkigt att inte hinna träffa bebben. :(

 

Men vi får hoppas på det bästa!

 

Oavsett så ska det bli himla fint att träffa familjen. NÄSTAN alla kommer vara samlade, bara Linnéa som fattas. I övrigt är klanen komplett och det är ju som redan konstaterat väldigt sällsynt.

 

Och på lördag är det dags för Medeltidsgille! Tomas ordnar, tillsammans med två kompisar från lajvet, fest med vikingatema och det kommer nog bli riktigt bra! Utklädda ska vi vara förstås, och jag har lämnat mitt maskeradöde åt Mia som ska fixa utstyrsel till mej. Har sagt att jag hellre vill vara tuff än fin dam. Ska bli riktigt spännande att se vad det blir!

 

Har skrivit på examensarbetet ikväll igen och jag börjar faktiskt närma mej slutet. Om jag lägger manken till så ska jag nog kunna färdigställa det redan nästa vecka och det hade varit gudomligt.

 

Två saker ska dock färdigställas redan nu, två av dom värsta sakerna som finns; dammsugning och packning. Yuck.

 

Före!

 

 

 

 

Lotta och Tomas är i stan i helgen och idag följde jag med dom på en liten utflykt till Hagaparken. Här står vi utanför slottets grindar. Tyvärr var dom vi kom dit för att träffa inte hemma så vi får ta det en annan gång. Jobbigt  när kompisar dubbelbokar och glömmer bort, men man får ha lite förståelse för småbarnsföräldrar!

 

 

Hösten är, som jag redan konstaterat, min absoluta favoritårstid. Det finns inget vackrare. Bilden gör tyvärr inte färgerna rättvisa, så multiplicera den här vyn med hundra så förstår ni hur fint det var idag.  

 

 

Gustav III ville ha en utomhusmatsal när det begav sej och det kan man väl förstå. Det var han väl värd, stackarn. Inte kan man väl trängas allihopa inne i ett sånt där pluttigt litet slott.

 

 

Senare på dagen var jag och tittade på min fina och duktiga  Fredrik som uppträdde med sin kör i Stefanskyrkan. Väldigt stämningsfullt!

 

På kvällen mötte vi upp Lotta och Tomas igen innan det var dags för dom att gå och se världens bästa artist i världens bästa musikal. Vi avnjöt en fantastisk trerättersmiddag på Strykjärnet. SÅ värt!

 

Imorgon är det dags för Hässelbyloppet. Vi får väl se om vi springer eller rullar fram...

 

 

 

 

För några dagar sen fick jag besked om att jag kommer göra min aspirantutbildning i Haninge. Dessutom har jag gjort flyttanmälan till Skatteverket och är nu folkbokförd i Årsta. Nästa månad tömmer vi lägenheten i Göteborg.

 

Det känns som att mycket faller plats just nu. Väldigt, väldigt skönt.

 

Annars är det, förutom mycket skolarbete, längt efter familjen som präglar tillvaron. Därför känns det väldigt skönt att veta att jag träffar dom om två veckor! (Och Lotta och Tomas träffar jag redan nästa helg, wohooo!)

 

Jag ska inte ens börja bortförklara det faktum att det här tycks ha blivit en veckoblogg, trots att det är väldigt lockande.

 

Istället publicerar jag lite bilder från helgen! Det var ju dags för Fredriks och Stefans 55-årsfest! Glädjande nog blev den väldigt lyckad. Baksidan av det hela är att det inte blev särskilt mycket eller bra sömn och att varken kropp eller hjärna är på topp efter allt jobb. MEN såhär i efterhand var det ju helt klart värt det och det verkar som att alla festdeltagare också var nöjda. Fina grejer!

 

 

För en vecka sen, när jag gick och la mej på söndagkvällen, hade jag inga vidare förväntningar på veckan som skulle komma. Det var inte så att jag var less, bara det att det kändes som att det skulle bli ganska händelselöst. Vad skönt att man kan bli överraskad!

 

Det har inte varit en extraordinär vecka, men den har innehållit väldigt många bra saker!

 

I tisdags träffade jag Helena igen och det går minst sagt framåt för vår lilla duo. Fem låtar på repertoaren redan, och det låter - ursäkta min partiska ställning - väldigt bra! Jag blir på så himla gott humör av att sjunga. Balsam för själen!

 

Onsdagseftermiddagen innehöll en bilkörningslektion, och i vanlig ordning oroade jag mej för den flera dagar i förväg. Det är faktiskt väldigt synd att det har blivit så att just det momentet har skapat en stor ångest hos mej, för det är ju faktiskt inte så att jag inte kan köra bil. Det är bara det att vissa moment gör mej stressad och osäker, särskilt när man har en oerhört dömande person bredvid sej i sätet. Nu ska jag inte måla ut någon personligen här, men det råder trots allt yttrandefrihet i det här landet och vissa av våra trafiklärare har haft ett minst sagt opassande beteende och fällt kommentarer som inte hör hemma i en lärandemiljö. Därför var det en sån oerhörd lättnad när vår nya lärare visade sej vara en skänk från ovan! För första gången någonsin kände jag mej avslappnad, bekväm och fokuserad på rätt saker. Och duktig! Dessutom skrattade vi studenter mer än vi gjort under någon tidigare lektion. Synd att det skulle dröja ända till sista terminen innan den känslan skulle infinna sej... men bättre sent än aldrig!

 

Jag var alltså på riktigt gott humör efter körningen, och det blev inte direkt sämre av att möta upp Fredrik, käka middag och gå på bio. Inget märkvärdigt i sej, men speciellt av den anledningen att det faktiskt inträffade på en vardag. Vi ser nämligen inte så värst mycket av varandra på veckorna och ibland kan det kännas lite jobbigt.

Snabba cash II var en klart sevärd film, men det var tur att jag var på riktigt gott humör i övrigt för annars hade jag blivit helt nedslagen... Mörkt, mörkt, mörkt!

 

I torsdags hade Vicki och jag bestämt dejt eftersom det började bli hög tid att hitta kläder till 55-årsfesten nästa helg. Tyvärr fick vi revidera våra idéer, men istället för att deppa över det satte vi oss på ett fik och njöt av lite egentid. Ibland slås man av hur sällsynt och värdefullt det är att faktiskt ha en vän som man har så otroligt mycket historia med. Och det är fint att bli påmind om vilket privilegie det är att kunna anförtro eller bli anförtrodd och bara VETA att det aldrig kommer nå någon annan. 13 års vänskap, and still counting! Det är grejer, det.

 

Fredagen innehöll ett mycket bra seminarium och en eftermiddag med examensarbetet innan det var dags att bege sej mot Spånga och ha pyjamasparty hos Emma tillsammans med Jonna, Annika och Emilia. Marängsviss och Sex and the city, kommentar överflödig!

 

Helgen har, ovanligt nog, inneburit jobb (befinner mej för övrigt på jobbet i skrivande stund, lugna gatan här idag till skillnad från igår) men igår lyckades vi pricka in lite socialiserande också. En kompis till Fredrik fyllde 30 och det var vin, tårta och trevliga samtal. En hyvens kväll, helt enkelt!

 

Nu längtar jag dock till ikväll när det bara blir han och jag. Tacos och Partaj på teve, perfekt söndag i mina öron!

 

Det är onekligen en hel del som hänt i min lilla tillvaro den senaste veckan. I torsdags fyllde som bekant Fredrik år och det blev ett himla lyckat kalas! Var dock väääldigt trött efteråt, det tar på krafterna att vara husmor! Haha.

Det blev mat till ett helt kompani över, men det är ju ingen katastrof. Otroligt skönt att slippa laga mat i några dagar!

 

Det bästa med att han fyllde år att jag nu inte behöver oroa mej för att försäga mej angående hans present. Han ska nämligen få en resa till Polen! I början av november åker vi till Krakow och bor på ett femstjärnigt lyxhotell i tre nätter, vilket ska bli obeskrivligt skönt. Och han är så värd det! (Jag med, visserligen.) Hösten kommer nog inte kännas lika lång när man har nåt sånt att se fram emot.

 

Men att hösten skulle gå långsamt är nog ingenting som jag behöver oroa mej för, tvärtom. Dessutom är hösten så himla vacker just nu att det inte ens går att oja sej över att sommaren är förbi.

 

I lördags till exempel, när det var dags för Stockholms Halvmarathon, var det inte en människa som kunde klaga. En fantastisk dag blev det! Och jag är väldigt stolt att jag lyckades ta mej igenom hela banan. Det tvivlade jag visserligen inte på, men man vet ju aldrig när man inte sprungit så långt tidigare och när stukningen fortfarande gör sej påmind vissa stunder. Det gjorde den dock inte i lördags; det gick bättre än jag hade väntat mej och nu känner jag mej visserligen trött och lite sliten i benen, men har inte det minsta ont i foten. Skönt! Hade, som jag skrev här i förra inlägget, som mål att ta mej runt på mindre än två timmar men det lyckades tyvärr inte. 2:01:36 stannade klockan på, men jag kan med handen på hjärtat säga att jag är ganska nöjd ändå. Och nästa år vet jag att jag kommer greja det!

 

Idag fick jag besked om vilket distrikt jag kommer att hamna i under aspiranten. Södertörn blir det! Visserligen var det mitt fjärdehandsval så jag är kanske inte supernöjd, men ändå lättad över att jag inte hamnade i Arlanda eller Södertälje. Det hade blivit alldeles för långa avstånd. Har tre områden att välja mellan i Södertörn; Huddinge, Haninge och Botkyrka och jag är rätt säker på att jag kommer välja det förstnämnda. Idag är det exakt fyra månader kvar tills vi står uppradade i Blå hallen och skakar hand med justitieministern och Rikspolischefen. Ofattbart...

 

En annan väldigt rolig sak som sprider ljus i livet just nu är att Helena och jag äntligen har dragit igång vårt duoprojekt! Förra veckan hade vi vårt första rep och imorgon är det dags för nummer två. Ikväll har jag skrivit min första låttext på över åtta år (!). Är så himla glad över att vi kommit igång! Musiken är min första och största passion, och det är därför inget annat än skamligt att jag inte ägnar den mer tid. Men nu blir det andra bullar!

 

 

Ja, det hoppas jag verkligen att det blir idag. För nu är det äntligen dags för mej att springa mitt allra första Halvmarathon! Det skulle ha skett mycket tidigare, men flera gånger har jag varit för sen med att anmäla mej. Och så i våras, när jag för en gångs skull hade lyckats komma över en plats till Göteborgsvarvet, stukade jag som bekant foten en månad innan loppet.

 

Men IDAG smäller det! Klockan 16.20 tar jag mina första steg i DN Halvmarathon och det kommer bli grymt jobbigt och grymt kul. Mitt mål är att komma under två timmar, men jag kommer inte att bli alltför besviken om jag inte lyckas med det. Att ta mej i mål är ändå huvudsaken.

 

Håll tummarna!