Salacious

Jag är lite kär i Kristian Anttila.
Så konstig och så söt. Och vårigaste musiken.

Min kropp är bara ett skal utan mening
Det ekar mindre när jag fyller mig med dig

Jag har nog världens sötaste klasskompisar. Som redan har fattat vad essensen i mitt liv är; färgen rosa och Leif GW Persson.
"Det här är den oseriösa presenten, men det är allt du behöver under dom här åren!"
Hahaha. Fick även massa andra rosa saker, bland annat ett fint kakfat! (Kakor utgör ju också en ganska väsentlig del av min tillvaro.)



Såhär glad kan man bli för att den nya xide-smaken var god. Eller för att flaskan var snygg?
Eller för att Jonna satt bredvid?
Eller kanske alla tre?

Jag vet att det bara är en dag som alla andra. Egentligen. Men jag kan inte rå för att jag blir lite sentimental. Det kan inte hjälpas att jag tycker lite synd om mej själv, trots att jag vet att det inte finns en enda anledning att göra det.

Dock. Förutsättningarna för den här födelsedagen var inte dom bästa. Bestämde mej för att åka in till Sollentuna centrum och köpa mej lite lycka i form av nåt snyggt att ha på mej på fredag, men när jag upptäckte att det var strömavbrott i HELA byggnaden bestämde jag mej för att skita i den här dagen helt. Innan dess stannade jag dock till på ICA och köpte glass (trots att jag inte ens var särskilt sugen, men man SKA ju äta nåt gott på sin födelsedag) samt i videobutiken för att hyra en film att spendera kvällen med. Bestämde mej dock för att spela och sjunga lite när jag kom hem och när jag satt där som bäst med gitarren ringde mamma och sa att hon skickat blommor och att jag fick gå ner och öppna för budet som stod utanför min port. På väg ner i trappan tänkte jag "vad sjukt det skulle vara om det faktiskt stod nån jag kände där nere nu" men den tanken avfärdades lika kvickt. VEM skulle det vara, liksom?

Ja, vem skulle det vara om inte min Lotta som gömde sej bakom knuten med en flaska rosébubbel i ena handen, en bukett rosor i den andra och ett rungande Ja må hon leva? Hon är på kurs i Stockholm i två dagar och har inte sagt ett knyst. Inte övriga familjen heller. Det är inte ofta man är med om såna filmliknande upplevelser men ÅH vad jag älskar det! Och jag kunde faktiskt inte låta bli att börja gråta. Inte hon heller för den delen! Världens uslaste födelsedag blev i ett enda nafs den bästa.



Det här kommer värma i hjärtat en lång, lång tid framöver.



Bildbevis på att hon faktiskt var här och att jag inte gick och haffade en bukett och en flarra alldeles själv!


Tack alla ni som ringt och sms:at på min berg-och dalbanedag.

Har glatt mej åt att få träffa Skåne-gänget hur länge som helst, men nu har lilla Aldebus blivit sjuk så det ser inte ut som att dom kan komma. Egentligen skulle dom åkt till mamma redan idag. Usch, vad besviken jag blir. Det är inte det att jag inte är glad över att träffa dom som faktiskt är hemma, men det är så himla sällan jag får chansen att träffa just den delen av familjen. Suck.

Nåja. Påsk blir det ändå. Och även om det just nu mest känns trist så har det egentligen varit en bra Skärtorsdag. Strålande sol, uniformsburen lektion och nytt personligt rekord på skolmilen (det fattas några 100 meter till en mil). 50 minuter och 10 sekunder sprang jag på idag, ska bli spännande att se hur mycket jag lyckas pressa ner det till testet 5 maj.

Glad påsk på er!

Herregud vad lätt man engagerar sej i den här serien. Igen och igen. Igår sms:ade Jonna och frågade om jag ville komma förbi och min första tanke var att fråga om jag skulle ta med boxen.
Säsong fyra är kanske den bästa. Särskilt Aidan. Ge mej en sån karl, tack.

Idag har vi en nittiominuterslektion innan det är dags för lite påskledighet. Den ska inledas med "lyxlunch" (läs: köpt lunch i cafeterian istället för matlåda) med Caroline N och Jonna och i eftermiddag blir det en dust med milspåret igen. Har studs i benen idag känner jag, det ska bli en bra tid!

Har inte sådär fasligt mycket att tillägga.

Det är mest ekorrhjulet nu fram till fredag, men det är ett hjul jag gillar. Mycket!

Alvedon och Panodil kan slänga sej i väggen, jag tar aldrig nåt sånt skit. Den absolut bästa medicinen mot feber är att sova. Och sen sova lite till.

Jag gör alltid så, sover skiten ur hela systemet och så bryter det inte ut på allvar. Mycket bra!

Idag känner jag mej pigg som en lärka och därför blir det en heldag med Jonna! Vi ska ta oss runt skolans milspår, käka medhavd lunchlåda och sen åka in till stan och fika, sola oss och se coola ut.

Och ikväll Sex and the city-race igen. Kan bli en söndagstradition, det där. ;)