Salacious

Hade bestämt mej för att det här skulle bli en väldigt lugn helg och så blev det också. Skönt.
Visserligen är det lite FÖR lugnt på jobbet nu (23 besökare på två timmar därav bloggandet), men jag ska egentligen inte klaga. Det känns så skönt att för en gångs skull vara utvilad.

Helgen började i fredags med att jag mötte upp Vicki efter att hon slutat. Vi gick till affären för att inhandla allt som behövdes till Det Stora Taberaset. Direkt när vi kom innanför hennes dörr var det smink av och mjukisbrallor på. Så obeskrivligt skönt att kolla på Idol och dricka cola zero istället för att stå ute på ett skränigt ställe och dricka halvtaskig öl. Grymmaste fredagen på länge, det gör vi snart om!

Igår var det lite hemmafest hos Jonna och jag valde att skippa alkoholen då med. Känner mej alltid så himla nöjd när jag gör det. Inte så att jag funderar på att bli nykterist, men jag är definitivt trött på att dricka för drickandets skull. Finns ju inget mer onödigt.

Söndagskvällen ska också bli lugn, dock känns ju teveutbudet som det tröttaste på länge. Eller är det NÅN som tycker att Gustafsson 3 tr lockar? Ens lite? Herregud, jag förstår varför den där dumburken är på så sällan i mitt hem.

Det är inget extraordinärt som händer precis nu. Inga jättespeciella saker att se fram emot och inga fjärilar i magen. Men vet ni vad jag har kommit på? Att vardagen faktiskt kan vara ganska skön, och att den inte alls behöver vara grå och ful. Vardagen utgör ju trots allt den största delen av vårt liv, så det gäller att bli vän med den.

Och det tror jag att jag är. Att ha kontroll och känna att man har tid att planera och ha lite framförhållning är inte fy skam. En sak som börjar bli en fast punkt i min vardag är att tända ljus när jag är klar med dagens måsten. Kvällen blir SÅ mycket mysigare. Och vardagen lite finare.

Puss, puss.

Det har varit en intensiv helg, men bara i positiv bemärkelse. I fredags var det alltså dags för mej och Vicki att ta farväl av världens bästa band. Känslan förtogs visserligen lite av att vi stod så långt bak (kom igen, vi är 26 år - alldeles för gamla för att orka stå still och vänta i flera timmar!) men det blev ändå ett väldigt fint och vemodigt avslut. Och, naturligtvis, en och annan tår. Särskilt när Ola förklarade att It takes a fool to remain sane alltid har varit deras manifest, men att det från och med nu är deras testamente.

Efteråt drog vi en ordentlig sorgerunda på krogen. Som blev så pass "ordentlig" att det var lite oklart hur jag egentligen skulle må när det var dags att gå upp och jobba på lördagen. Konstigt nog mådde jag som en prinsessa så det var bara att vara tacksam och se glad ut och ge sej iväg till Polismuseets dag pigg och glad. Det var riktigt roligt att jobba igen! Och extra kul var det att Klara Zimmergren var där dagen till ära och att jag fick min Mia och Klara-bok signerad. Älskar när kända människor är lika trevliga i verkligheten som man hoppas att dom är. :)

Kvällen bjöd på fest fest fest. Annika, Emilia och Emma kom hit och tillsammans firade vi Jonna som fyllde 23 stora år i fredags. Min pannkakstårta med nutella och banan blev en hit och det blev även vårt 90-talstema med Macarena, Cotton eye Joe och Rhythm of the night. Haha. Fan vad kul det är att fjanta! I vanlig ordning var det inte lika kul på utestället sen; det var en riktigt vidrig köttmarknad på Patricia och nu ska det dröja innan jag går ut i den här stan. (Andra städer räknas dock inte, första helgen i oktober blir det Göteborg, haha.)

Förresten. Det bästa med den här helgen var att se polishundarnas uppvisning i lördags. Det finns få saker som gör mej så varm i hjärtat som att se en lycklig hund lita helt och fullt på sin flockledare. Självklart är det lätt att bara tänka på alla positiva saker och glömma bort hur mycket jobb det faktiskt innebär - all träning, att även fritiden till stor del styrs av hunden, hur låst man blir, att det inte bara är att åka bort hur som helst. Men när jag såg kemin mellan poliserna och deras hundar och när den ena polismannen sa "Jaa... den relationen man får... det blir en kollega, vän och familjemedlem... det är väldigt speciellt" och fick något drömskt i ögonen, då blev jag ännu mer övertygad om att det kommer vara så himla värt det.

Årets polishund 2010, Arrak, med sin förare Charlotte.
Inom fem år ska det finnas en sån här bild på mej och ******.
Jag lovar er!

Imorgon ska jag se The Ark för sextonde gången.
Sextonde, och sista.

Det känns overkligt.

Alla som känner mej vet att det här har varit en kärlekshistoria som pågått ända sedan år 2000 då en femtonårig, osäker tjej såg ett knäppt, färgsprakande band som var förband till Kent och bad publiken att säga till sina lokala skivhandlare att ta hem deras singel.

(Bara en sån sak som att det faktiskt fortfarande FANNS lokala skivhandlar på den tiden...)

Och efter elva år låter jag fortfarande som en tonåring när jag ska beskriva vad dom betytt, och fortfarande betyder, för mej. Så jag ska nog låta bli.

The love of my life.
Imorgon säger vi hejdå.

Jag fattar inte hur nån som är 16 år gammal kan få fram nåt som är såhär bra.

When I held ya är, utan att överdriva, lätt en av dom bästa singer/songwriter-låtarna jag hört. Och jag bara lyssnar om och om och om igen.

I can’t afford this heart
Still I am responsible
If it will fall apart
Believe me, I don’t want to go

You won’t believe it’s true
When I tell you ’bout my feelings
And what you’re supposed to do
I’m sorry, but I don’t want to go

But baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking

Baby, you’re glistening
I see it in your eyes that you’re listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go of your hand

And then you believe in me
you took me by my hand
and told me that I made you free
I need you
I need you to know

As always I just can’t cry
I don’t know the answer
but I’ve always wondered why
today, I know, today

Cause baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking

Baby, you’re glistening
I see it in your eyes that you’re listening
Do you even understand
I have to let go of your hand
I have to let go

Det finns saker man inte gör med mej.

Man får mej till exempel inte att känna mej som världens lyckligaste tjej för att sedan slänga bort mej som nåt som katten har släpat in.

Man säger inte saker man inte menar, och man bryter inte saker som man sagt att man ska göra.

Och framför allt så ringer man inte mej efter nästan två veckors total tystnad och slänger ur sej ett "Hej snäckan!"
Och väntar sej att jag ska vilja ses som att ingenting har hänt.

Nähädutack. INGEN (utom Ola Salo) har rätt att tro att han är Guds gåva till mänskligheten.

Det här tåget har gått. Synd för dej.

Det är som balsam för själen att vistas på skolan varje dag igen. Åh, vad jag älskar det!
Idag gjorde vi bara roliga saker. Och jag vill bara ha meeer.
Vill nästan inte att det ska bli helg. Fast helgen kommer också bli bra; på lördag väntar Tjejmilen och på kvällen blir det ölhäng.


Förresten. Jag har aldrig varit nån tedrickare men nu måste jag tipsa om min nya besatthet:

Jag har då aldrig varit med om maken till ljuvlig doft (och smak).
Ljuvlig, I say!