Salacious

 

Hade den bästa dagen på länge igår. Spenderade den tillsammans med dom här underbara tjejerna. Eller ja, någon timme var jag iväg och storhandlade (grymt att göra det mitt på dagen, tomt i affären!) och när jag kom tillbaka fick jag ett välkomnande som heter duga. Det är en sån himla fin gemenskap att vara med dom här två, man känner sej behövd och till hundra procent accepterad. Idag blir det långpromenad igen. Först ska jag dock läsa lite; fick låna En helt annan historia av Lotta för ett tag sen och jag måste säga att Håkan Nesser har placerat sej på listan över mina favoritförfattare. 

 

Ikväll väntar nattpass, likaså imorgon och på söndag. Bävar lite inför det, i vanlig ordning, men ångesten är betydligt mindre nu än vad den var i början. Timmarna mellan 03 och 06 är fortfarande olidliga, men dom blir lite enklare att hantera när man har sällskap av riktigt, riktigt bra kollegor. 

 

Fredrik kommer vara fullt upptagen med båtupptagning både idag och imorgon, och våra scheman krockar så att vi stort sett bara ses någon timme per dag den här veckan. Inte alls kul, men nästa vecka blir betydligt bättre. Tur, som sagt, att vi får sällskap av hundarna!

 

 

 

 

Nu blev det ett sånt där glapp igen. Sånt är livet!

 

Hösten har kommit riktigt ordentligt, men det visste ni ju alla redan. Jag tycker att det är hur härligt som helst, och istället för att sakna sommaren ser jag fram emot mysiga höstkvällar med massa tända ljus och börjar så smått längta till december och advent. Det kommer gå ruskigt fort!

 

Försöker göra det mesta möjliga av dom lediga helgerna jag har, men dom äts snabbt upp eftersom dom är få till antalet. Hursomhelst så har en Skåne-helg blivit inbokad i november och i slutet av samma månad ska jag försöka åka till Småland. Och vips var man redan inne i december, se där!

 

Har en konstant stresskänsla i kroppen just nu, som till största delen består av personalläget på jobbet. Jag visste att det stod illa till, men att det var på den här nivån hade jag faktiskt inte insett. Som ett exempel lämnade jag in en semesteransökan i slutet av juli och har fortfarande inte fått något besked. Med andra ord vet jag inte om jag kommer följa med Fredrik och hans familj till Vietnam, eller om jag kommer fira både jul, nyår och vår tvåårsdag ensam i Stockholm. Det känns sådär, för att uttrycka det milt. Dessutom har vår möjlighet att själva påverka vårt schema i stort sett reducerats till noll, vilket skapat stor frustration och uppgivenhet hos så gott som alla. Det är så himla tråkigt, för jag stortrivs verkligen på jobbet och med mina kollegor, och det skulle vara så tråkigt att söka sig till annat enbart på grund av att jag inte pallar med arbetsbelastningen. Drömmer om jobbet i stort sett varje natt, och det känns inte heller riktigt bra. 

 

Fortsättning följer...

 

 

...har så länge jag kan minnas varit Marilyn Monroe. Det är ingen hemlighet för alla som känner mej. Då och då bildgooglar jag henne och VARJE gång kommer det upp nya bilder som jag inte sett förut. Jag kan inte riktigt säga vad det är som är så fängslande, förutom att jag tycker att hon är världens genom tiderna vackraste kvinna. Kanske är det tidlösheten. Titta på den här bilden till exempel. Den är minst 51 år gammal, eftersom hon dog 1962.. Med all säkerhet är den ännu äldre. Skulle inte den lika gärna kunnat vara tagen i förra veckan? 

 

Imorgon fyller världens bästa och finaste pojkvän år och jag har nu varit och inhandlat det som behövs till morgondagen. Oturligt nog så jobbar jag natt på hans födelsedag, men vi får några timmar tillsammans på kvällen i alla fall. Dessutom hoppas jag VERKLIGEN att det kommande nattpasset inte bjuder på någon övertid så att jag hinner hem och fixa frukost på sängen till honom imorgon. 

 

I övrigt är inte det här någon superspännande dag. Har varit och vaccinerat mej - påfyllnadsdosen mot TBE samt hepatit är nu fixad - och nu ska jag städa huset. 

 

Känner mej ganska trött och i behov av lite ny input. På lördag kväll ska jag träffa Vicki och Sofie, jag har en känsla av att det kommer göra susen!

 

Det blev en ganska tung start på arbetsveckan. Klockan nio blev vi beordrade till ett dödsfall och det jobbade vi med resten av passet. Utan att lämna några detaljer kan jag säga att kroppen var mycket illa åtgången, ungefär i lika dåligt skick som förra dödsfallet jag fick åka på. Man kommer aldrig vänja sej vid den synen, och det ska man inte heller, för då vore man inte människa. Det är ganska svårt att tänka sig vad tiden gör med en kropp, särskilt när det är varmt ute. 

 

Jag kommer se många, många döda människor genom min karriär. Och jag hoppas att jag alltid kommer hantera det på samma sätt som jag gör nu. Genom att göra mitt allra bästa för att bemöta dom anhöriga på ett respektfullt sätt och hedra den som dött genom att tänka några tankar om vem han eller hon kan ha varit. Det får aldrig bli slentrian att vara vittne till hur en människa hade det under den där sista stunden, oavsett dödsorsak. 

 

Något som en gång påbörjades har tagit slut och det finns inget som är mer definitivt och oåterkalleligt. Sånt kan man inte, och FÅR man inte, ta lätt på. 

 

Min dag är ändå inte förstörd. Jag promenerade hem från jobbet, genom sensommarvarma södra Stockholmsförorter. Jag kände doften av grillad mat från blommande trädgårdar, hörde skratt från barn som lekte på studsmattor och såg att alla höstens färger - dom som jag älskar så mycket - kommer fram mer och mer. 

 

Och jag kände mej inte ledsen, bara lyckligt lottad. För jag tror faktiskt inte att det bara är något vi säger, utan något som faktiskt är sant; det bästa vi kan göra för att hedra dom som inte finns hos oss mer, både dom vi kände och dom som var totala främlingar, det är att ta vara på vårt eget liv. 

 

Det känns fint att bli påmind om det. 

 

Jag lovar att det här är sista äckelbilden jag kommer lägga upp, men tänkte bara meddela att jag nu varit och fått mina stygn borttagna. Titta, så fint det läkt! Nedre delen av såret har dragit ihop sej helt, det är rätt fantastiskt hur mycket som händer på så kort tid. Kroppen, och framförallt huden, är helt enkelt makalös!

 

Känns skönt, nu behöver jag bara ha plåster på i två dagar, sen är allt som vanligt. Det är det ju förresten redan; penicillinet är slut och jag är inte begränsad i rörelserna längre. Nyss var jag ute och tog min första löprunda sen fallet, och jag kan med glädje konstatera att den genomfördes utan varken skador eller posttraumatiskt stressyndrom. Härligt att vara tillbaka! Och härligt att jobba som vanligt på måndag igen, ska bli riktigt kul att komma ut!

 

Men idag är det ju som bekant fredag. Ikväll väntar middag och bio med Fredrik, hurraaa! Äntligen dags att se Snabba cash - livet deluxe. Boken var superbra så jag har höga förväntningar!

 

 

 

Japp, det är mycket som förändras nu. Mycket som läker. Och det låter förmodligen hur djupt och mystiskt som helst, men icke! För jag läker BOKSTAVLIGT talat. På två ställen! :)

 

För...

 

 

 

 

 

 

I onsdags kväll skulle jag ta en löprunda efter jobbet och hade kommit ungefär halvvägs när jag snubblade och föll huvudstupa mitt i en nedförsbacke. "Huvudstupa" är nog förresten fel ord, kanske skulle man istället säga att jag föll "handlöst"? Hrrm.