Salacious

 

Idag är det en månad sen jag tog examen och den här tiden har utan tvekan varit en av dom roligaste och mest krävande perioderna i mitt liv. Samtidigt.

 

Att det skulle bli roligt var väl knappast en överraskning. Jag visste att det skulle vara slitsamt också, men att jag skulle känna mej så fullkomligt...dränerad i vissa perioder, det var jag faktiskt inte så förberedd på. Nu låter det kanske som att jag inte trivs eller att jag har en alldeles för hög belastning, men så är det inte. Det är snarare så att det inte varit annat än omställningar den senaste tiden, och omställningar leder alltid till konsekvenser, både positiva och negativa.

 

Om jag ska säga nånting om det negativa som varit så kan det sammanfattas i att jag tydligare än någonsin förut insett hur orkeslös jag kan bli och hur ledsen jag blir just av att inte orka. På jobbet har det inte varit några problem, där är jag alert och igång och dagarna flyger förbi. Men på vägen hem har jag vissa dagar tappat all kraft och inte ens orkat berätta för Fredrik hur jag har haft det. Jag tror att han mer än en gång har undrat vad det är för en zombie han sitter och äter middag med (om vi nu har haft chans att överhuvudtaget äta ihop).. Som tur är så visar han imponerande mycket förståelse och slutar aldrig övertyga mej om att allt kommer falla på plats om ett litet, litet tag.

 

Och faktum är att det faktiskt känns som att det gör det.

 

Som sagt, nu vill jag inte låta negativ. Det ÄR ju faktiskt roligt 99 % av tiden.

 

Andra saker som alltid är roliga är att träffa min fina familj, och det gjorde vi den här helgen. Det var nämligen dags för Ellens dop. Lilla Lellen! Känns som vi knappt hann vara där eftersom tiden gick ovanligt fort den här gången. Men mysigt var det, och förhoppningsvis går det lika fort till nästa gång vi ses.

 

Då kanske våren har kommit också. VÅR! Jag kan knappt beskriva hur mycket jag längtar. Nog för att det varit en fantastisk vinter, men som några fjantiga tjockisar konstaterade igår; "Nu får det vara bra!"