Stressfraktur?
Fram till i går eftermiddag var dagen bra. Mycket bra, till och med. Faktum är att hela den senaste veckan har varit alldeles strålande. Förutom att vi för tillfället bor i ett finfint hus med två finfina hundar innehöll förra veckan, och framförallt förra helgen, en massa bra saker.
Som jag redan berättat styrde vi kosan mot kära Göteborg för att tömma min lägenhet, men innan dess gjorde vi en överrasknings- och snabbvisit i Gislaved. Det blev väldigt lyckat! Kändes extra skönt att få träffa lilla Ellen en gång till innan jul, Men huvudsyftet med resan var som sagt lägenhetstömningen och det var...hur ska jag uttrycka det milt... BETYDLIGT mer grejer kvar i mitt förråd än vad jag hade minne av. Fredrik såg ganska förskräckt ut.
Men på något konstigt sätt så lyckades vi (mest han) till slut och med lite hjälp från Isabelle och Andreas som kom och tog sej an en del av möblerna gick det smidigare än vad jag hade vågat drömma om.
Nu har jag alltså ALLA mina saker samlade på ett och samma ställe och därmed känns det som att jag redan fått min julklapp för i år. Obeskrivlig lättnad!
Men så igår eftermiddag började märkliga saker hända. Helt plötsligt kände jag att jag hade lite ont i min ena fot - den "friska" foten, dvs den jag inte stukade i våras - men tänkte att den säkert bara var lite trött efter dagens självskyddslektion (som för övrigt var fantastiskt rolig och svettig med hinderbana och uppdrag i skyddsväst, sköld och hjälm). Det onda satt dock kvar och blev bara värre och värre under kvällen.Till slut hade jag så ont att jag fick gå och hålla mej i väggarna. Jag kände exakt samma smärta som efter en stukning, med den lilla detaljen att jag varken hade stukat eller vrickat foten.
Nåja. Vicki och jag hade planerat in vår sedvanliga Dexter-kväll och min plötsliga hälta skulle inte få sätta stopp för det. När vi hade förberett maten skulle jag vispa ihop vår efterrätt. Medan jag gjorde det stod Vicki och berättade om en sak jag precis frågat om och från ingenstans kände jag ett illamående som bara blev värre och värre. Jag försökte hålla god min men insåg till slut att jag nog borde stänga av elvispen, vilket jag också gjorde. Efter det minns jag i stort sett bara Vickis röst: "Caroline? Är du med? Ska vi sätta oss på golvet?"
Och där blev jag sittandes en bra stund medan Vicki hämtade ett äpple som skulle få upp mitt blodsocker.
Helt galet! Det kändes exakt likadant som för några år sen när jag svimmade på Liseberg och nåt år dessförinnan när jag tuppade av på spårvagnen. Lyckligtvis är det inte oftare än så det inträffar, men ändå jäkligt obehagligt! Ska hursomhelst kolla upp detta, kanske är det så att jag har en brist på nånting (gissningsvis järn) och att det i kombination med andra faktorer (för lite mat, för mycket stress, för lite sömn) kan vara orsaken.
Jag tycker visserligen att jag överlag har en väldigt bra mathållning och att jag sover tillräckligt mycket, men dom senaste veckorna har det varit lite si och så med rutinerna på båda fronter, vilket kanske inte är så konstigt när jag varit mitt uppe i skolan och allt fixande. Nu har jag dock en väldigt lugn månad framför mej, vilket känns riktigt skönt. Ska ta tillfället i akt och komma i fas med allting igen. Man måste vara snäll mot sin kropp!
Och så var det det här med foten också. Fredrik gissade att det kan röra sej om en stressfraktur (även kallat utmattningsfraktur), och när jag googlade stämde symtomen in på pricken. Plötsligt, till synes utan anledning, får man ont och smärtan beror på små sprickor som uppstår efter en längre tids överbelastning. Det är väldigt vanligt hos långdistanslöpare. Smärtan är som värst när man går på foten längre sträckor, men minskar vid vila. Och i morse när jag gick upp ur sängen kändes det tio gånger bättre. Ska bli intressant att se hur ont det gör ikväll. Positivt är i alla fall att sprickorna läker utan behandling och att det inte är något farligt att använda foten. Får dock skona den från löpning den närmaste tiden.
Håhåjaja. Är det inte det ena så är det det andra! Det är tur att humöret är på topp i alla fall. För det är det. Idag har vi opponering på våra examensarbete, ska bli härligt att kunna sätta punkt efter det. En liten fågel viskade i mitt öra att det pratas om att mitt arbete blev väldigt bra. RIktigt roligt när det lönar sej att lägga ner tid!
Och på söndag är det som bekant första advent. Ikväll kör jag iväg med hundarna till lägenheten. Det är inga lektioner imorgon så det ska bli städ, fix och pynt för hela slanten. Längtar!
