Livstecken.
Nu var det sådär längesen igen, och som vanligt har det sina förklaringar.
Främst beror det på att förra veckan helt enkelt var den bästa hittills det här året, så det fanns inte en tanke på att spendera någon tid framför datorn.
Först åkte jag med polisen i Värnamo under fem pass, sen väntade påskfirande med hela familjen. (Även om det bara var på själva påskafton som samtliga var samlade.) Den här gången var det extra fint att få träffa alla på en gång eftersom Fredrik också var med. För första gången på väldigt, väldigt länge (om ens någonsin) fanns det liksom ingen eller ingenting att sakna.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min vecka i Värnamo, men sammanfattningsvis så fick jag ett otroligt bra bemötande och, inte minst, en helt ny känsla inför min egen kommande yrkesroll. Jag har väldigt mycket kvar att lära, men jag har också lärt mej väldigt mycket. Det kände jag tydligt i många situationer som jag var närvarande i. Skönt!
Det är faktiskt inte särskilt mycket kvar av den tredje terminen nu, som sagt. Tidigare var slutet på skolan en skrämmande tanke, men nu är jag snarare en av dem som verkligen vill komma ut och jobba.
Men det är helt meningslöst att längta, för den tiden kommer snabbare än jag kan förstå.
Något annat jag inte riktigt kan förstå är hur bra precis ALLT i min tillvaro är just nu. (Förutom foten som fortfarande gör ont.) För ovanlighetens skull är det inte skolan som är den största anledningen till att allt känns så bra, även om jag fortfarande är väldigt glad över att jag gör det jag gör. Men fritiden är liksom viktigare. När jag satt på bussen tillbaka till Stockholm i söndags var det visserligen sorgligt att åka från familjen, men det var en annan slags sorg. Och nu såhär några dagar efter är det en annan slags saknad.
Det kom en påskkärring till Åviksvägen!
Glasspuss är det bästa.
