Salacious

Det har varit en intensiv helg, men bara i positiv bemärkelse. I fredags var det alltså dags för mej och Vicki att ta farväl av världens bästa band. Känslan förtogs visserligen lite av att vi stod så långt bak (kom igen, vi är 26 år - alldeles för gamla för att orka stå still och vänta i flera timmar!) men det blev ändå ett väldigt fint och vemodigt avslut. Och, naturligtvis, en och annan tår. Särskilt när Ola förklarade att It takes a fool to remain sane alltid har varit deras manifest, men att det från och med nu är deras testamente.

Efteråt drog vi en ordentlig sorgerunda på krogen. Som blev så pass "ordentlig" att det var lite oklart hur jag egentligen skulle må när det var dags att gå upp och jobba på lördagen. Konstigt nog mådde jag som en prinsessa så det var bara att vara tacksam och se glad ut och ge sej iväg till Polismuseets dag pigg och glad. Det var riktigt roligt att jobba igen! Och extra kul var det att Klara Zimmergren var där dagen till ära och att jag fick min Mia och Klara-bok signerad. Älskar när kända människor är lika trevliga i verkligheten som man hoppas att dom är. :)

Kvällen bjöd på fest fest fest. Annika, Emilia och Emma kom hit och tillsammans firade vi Jonna som fyllde 23 stora år i fredags. Min pannkakstårta med nutella och banan blev en hit och det blev även vårt 90-talstema med Macarena, Cotton eye Joe och Rhythm of the night. Haha. Fan vad kul det är att fjanta! I vanlig ordning var det inte lika kul på utestället sen; det var en riktigt vidrig köttmarknad på Patricia och nu ska det dröja innan jag går ut i den här stan. (Andra städer räknas dock inte, första helgen i oktober blir det Göteborg, haha.)

Förresten. Det bästa med den här helgen var att se polishundarnas uppvisning i lördags. Det finns få saker som gör mej så varm i hjärtat som att se en lycklig hund lita helt och fullt på sin flockledare. Självklart är det lätt att bara tänka på alla positiva saker och glömma bort hur mycket jobb det faktiskt innebär - all träning, att även fritiden till stor del styrs av hunden, hur låst man blir, att det inte bara är att åka bort hur som helst. Men när jag såg kemin mellan poliserna och deras hundar och när den ena polismannen sa "Jaa... den relationen man får... det blir en kollega, vän och familjemedlem... det är väldigt speciellt" och fick något drömskt i ögonen, då blev jag ännu mer övertygad om att det kommer vara så himla värt det.

Årets polishund 2010, Arrak, med sin förare Charlotte.
Inom fem år ska det finnas en sån här bild på mej och ******.
Jag lovar er!