Det jag älskar.
Just nu är jag ungefär hundra gånger gladare än vad jag var för ett dygn sen.
När jag somnade igår kände jag mej som världens ensammaste, som att jag inte har nånting i Stockholm och att det aldrig nånsin kommer kännas bra igen.
Sen blev det måndag och det var dags att sätta sej på bussen till Sörentorp igen. Mitt älskade Sörentorp. Termin två. Äntligen! Jonna och jag inledde allt genom att springa PHS-milen och det gick verkligen bättre än förväntat. Har inte sprungit så långt på nästan två månader men det kändes faktiskt riktigt bra och jag tror att vi kommer klara Tjejmien på lördag med ett fullt godtagbart resultat.
Sen var det dags att ta en titt på dom nya studenterna och ha lite fadderverksamhet. Kändes så fint att återse alla i klassen och världens kramkalas utbröt. Det var kul att träffa "ettorna" och känna sej lite van och erfaren trots att vi egentligen också bara är små knattar med en ynka termin i bagaget. Dagen innehöll även kursinformation och det kommer minst sagt vara 20 fullspäckade veckor vi har att se fram emot... men ack så roliga!
På kvällen var det middag på O'Learys och snack om allt roligt vi ska hitta på utanför skoltid. Med en glad känsla i magen öppnade jag dörren till lägenheten och såg ett rosa kuvert ligga på hallmattan. Det var ett superfint vykort från Isabelle som hon skickade iväg precis innan hon åkte till Kreta där hon befinner sej nu. Hon överöste mej med fina och peppande ord och jag blev än en gång påmind om vilken fantastisk människa hon är. Som gör såna saker som att det vore den självklaraste saken i världen.
Det är inget annat än arrogant och otacksamt av mej att påstå att jag är utan kärlek. Jag gör exakt det jag vill göra, har en massa människor som bryr sej om mej - som inte SÄGER att dom gör det utan faktiskt bryr sej på riktigt - och en riktigt spännande framtid i sikte.
Jag är så glad att jag blev påmind om det idag. Nu ska jag inte gråta mer.
När jag somnade igår kände jag mej som världens ensammaste, som att jag inte har nånting i Stockholm och att det aldrig nånsin kommer kännas bra igen.
Sen blev det måndag och det var dags att sätta sej på bussen till Sörentorp igen. Mitt älskade Sörentorp. Termin två. Äntligen! Jonna och jag inledde allt genom att springa PHS-milen och det gick verkligen bättre än förväntat. Har inte sprungit så långt på nästan två månader men det kändes faktiskt riktigt bra och jag tror att vi kommer klara Tjejmien på lördag med ett fullt godtagbart resultat.
Sen var det dags att ta en titt på dom nya studenterna och ha lite fadderverksamhet. Kändes så fint att återse alla i klassen och världens kramkalas utbröt. Det var kul att träffa "ettorna" och känna sej lite van och erfaren trots att vi egentligen också bara är små knattar med en ynka termin i bagaget. Dagen innehöll även kursinformation och det kommer minst sagt vara 20 fullspäckade veckor vi har att se fram emot... men ack så roliga!
På kvällen var det middag på O'Learys och snack om allt roligt vi ska hitta på utanför skoltid. Med en glad känsla i magen öppnade jag dörren till lägenheten och såg ett rosa kuvert ligga på hallmattan. Det var ett superfint vykort från Isabelle som hon skickade iväg precis innan hon åkte till Kreta där hon befinner sej nu. Hon överöste mej med fina och peppande ord och jag blev än en gång påmind om vilken fantastisk människa hon är. Som gör såna saker som att det vore den självklaraste saken i världen.
Det är inget annat än arrogant och otacksamt av mej att påstå att jag är utan kärlek. Jag gör exakt det jag vill göra, har en massa människor som bryr sej om mej - som inte SÄGER att dom gör det utan faktiskt bryr sej på riktigt - och en riktigt spännande framtid i sikte.
Jag är så glad att jag blev påmind om det idag. Nu ska jag inte gråta mer.
