Arv.
Såhär i valtider är väl dom flesta ganska trötta på allt vad debatter och vallöften heter.
Men jag märker att jag myser på nåt sätt ändå. Och hur trött jag än kan vara på politik och på att inte greppa allt som är såhär stort och fundamentalt så upphör jag inte att känna den där alldeles speciella känslan.
Känslan för vad jag innerst inne tycker är rätt.
Och jag ska inte påstå att jag har järnkoll. Men jag vet att ett av partierna slår an en speciell sträng inom mej, medan dess motståndare väcker en slags kräkreflex. Det har alltid varit så.
Kanske är det för att jag har blivit så påverkad av andra, det är till och med ganska troligt. Jag minns hur fin jag tyckte att Socialdemokraternas förra logga var, den där rosen som var alldeles rosa i färgen och påminde om en sån där som finns på prinsesstårtor. Jag minns hur jag gick med pappa i 1:a maj-tågen och uppfattade "moderat" som ett riktigt fult ord. Nåt otänkbart. Jag minns, som så många gånger förr, pappas klistermärke på snöskyffeln; "Game over" skrivet över Carl Bildts ansikte.
Det är så, utan tvekan. Jag började gilla något som jag inte ens visste vad det innebar.
Men - och det här är ett stort men - min pappa var förmodligen en av dom vettigaste människor jag haft i min närhet. Så att påverkas av honom är inte det sämsta.
Och nu är jag förhoppningsvis så pass gammal att jag hunnit bilda mej en egen uppfattning om hur jag tycker att saker och ting ska vara.
Efter kvällens duell mellan Sahlin och Reinfeldt blev jag ännu mer övertygad om att spåret jag, frivilligt eller inte, varit inne på i hela mitt liv fortfarande är det som känns rätt och riktigt. För mej och för det jag tror på.
Det gör mej glad!
