Salacious

Alltså, det här med att älska sina barn...

Jag undrar när det gick från att vara en självklarhet till något man basunerar ut. Som att man skulle få cred för det, eller vadå?

I lördags när Sofie och jag var ute blev vi raggade på av en 39-åring (lycka till) som på något konstigt vis lyckades inrymma i varje mening att han 1) inte ville sabba vår kväll 2) hade bott utomlands och 3) att hans dotter betydde allt för honom.

JAHA?!

Det är ofta ensamstående män (för du hör knappast kvinnor "skryta" om sina känslor för sitt barn) konstaterar att barnen alltid kommer vara nummer ett i livet. Vad är grejen? Det SKA dom vara! Väntar männen sej att kvinnorna dom raggar på ska bli imponerade av detta? Eller att någon slags tävlingsinstinkt ska väckas till liv?

Överhuvudtaget blir jag väldigt tveksam till människor som måste skylta med saker hela tiden. Envisas man med att tala om för alla att ens barn är nummer ett i livet tolkar jag det lite som att man nog egentligen har ganska dåligt samvete över nåt och vill rättfärdiga sej själv. Och när någon har ett omättat behov av att förklara för hela omvärlden hur kär han/hon är och hur fantastisk partnern i fråga är blir jag ganska misstänksam. Vem behöver bli övertygad, liksom?

Ibland blir jag så trött på människor alltså. Haha.