Jag sätter punkt.
Jag var så ledsen tidigare idag. Så fruktansvärt jävla ledsen. Inte missunnsam, barnslig, småaktig, narcissistisk eller allt det andra han vill få det till. Inte en besviken barnrumpa som inte får som hon vill. (Tror du jag ville att du aldrig skulle läka, och aldrig kunna bli kär i någon?) Bara ledsen.
Men nu har jag fått lite distans, och han har rätt i en sak han skriver. "Gå vidare". Jag ska göra det. Och jag gör det på mitt sätt. Mitt sätt är inte att starta nåt slags bloggkrig. Jag brukar normalt inte vara särskilt personlig alls på den här bloggen, och att jag var det tidigare idag var bara för att det blev för mycket. Det gjorde för ont. Och det handlar inte alls om att jag är nåt offer, och han är boven. Det handlar inte alls om att jag vill att allt ska kretsa kring mej och att han ska vara kär i mej för evigt. Men för mej är det så overkligt att bara en månad efter ett långt förhållande kunna vara så pass läkt att man kan älska en annan människa, och redan värdera den relationen högre. Som sann kärlek. Är det då -jag- som förminskar det vi hade? Jag har träffat killar sen det tog slut, men det har varit ljusår till att ens kunna öppna upp den där dörren på glänt igen. Och när jag väl öppnar den kommer det ta en så oerhört lång tid innan jag är redo att yttra dom där orden. Det finaste som finns.
Men han kan det och jag får respektera det. Vi är jävligt olika, vilket ju är vad allt har handlat om ända från början.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, om vad det är som faktiskt gjorde mest ont i allt det här. Men jag har redan pratat med dom som behöver veta, och det får räcka. Det viktigaste är att jag vet och att jag kan gå och lägga mej med vetskapen att jag gjorde allt som nånsin stod i min makt.
Så jag sätter punkt.
Dags att vara lycklig. På mitt sätt.
Men nu har jag fått lite distans, och han har rätt i en sak han skriver. "Gå vidare". Jag ska göra det. Och jag gör det på mitt sätt. Mitt sätt är inte att starta nåt slags bloggkrig. Jag brukar normalt inte vara särskilt personlig alls på den här bloggen, och att jag var det tidigare idag var bara för att det blev för mycket. Det gjorde för ont. Och det handlar inte alls om att jag är nåt offer, och han är boven. Det handlar inte alls om att jag vill att allt ska kretsa kring mej och att han ska vara kär i mej för evigt. Men för mej är det så overkligt att bara en månad efter ett långt förhållande kunna vara så pass läkt att man kan älska en annan människa, och redan värdera den relationen högre. Som sann kärlek. Är det då -jag- som förminskar det vi hade? Jag har träffat killar sen det tog slut, men det har varit ljusår till att ens kunna öppna upp den där dörren på glänt igen. Och när jag väl öppnar den kommer det ta en så oerhört lång tid innan jag är redo att yttra dom där orden. Det finaste som finns.
Men han kan det och jag får respektera det. Vi är jävligt olika, vilket ju är vad allt har handlat om ända från början.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, om vad det är som faktiskt gjorde mest ont i allt det här. Men jag har redan pratat med dom som behöver veta, och det får räcka. Det viktigaste är att jag vet och att jag kan gå och lägga mej med vetskapen att jag gjorde allt som nånsin stod i min makt.
Så jag sätter punkt.
Dags att vara lycklig. På mitt sätt.
