Salacious

Mitt i frukosten får jag syn på det här och färdas ett år tillbaka i tiden. Lotta var väldigt misstänksam mot att pappa fick Risperdal, och samma dag han dog försökte hon få tag på läkaren för att ifrågasätta detta. Jag visste inte ens att han fick den förrän efter ett tag, och kände igen den mycket väl eftersom den målgruppen jag jobbar med äter den ibland. Med betoning på ibland, för det är en jäkligt tung medicin. Att man överhuvudtaget gav antipsykotisk medicin till demenssjuka var något helt nytt för mej. Men samtidigt kändes det ganska logiskt - det är ju bekvämt för personalen att slippa ha besvärliga brukare som har ångest på nätterna och är rädda för att vara ensamma.

Och nu får vi alltså våra misstankar bekräftade. Fyrdubblad risk att få en stroke. Stor risk att dö. Hur fan är man funtad om man ger en sån medicin till någon som redan är "multisjuk" (som dom så fint skrev i sina journaler) och som redan haft stroke? Jag vet att det inte är någon idé att bli upprörd, för vi kan aldrig vrida tillbaka tiden. Men bara vetskapen om att ifall saker och ting hade åtgärdats tidigare så kanske pappa hade börjat vända åt rätt håll igen... så kanske han hade kunnat sitta med oss vid julbordet... bara den vetskapen gör att jag inte vet om jag ska gråta eller bli förbannad.

Det är inte personalen jag är förbannad på, för jag vet att i alla fall dom flesta gör så gott dom kan efter dom förutsättningar som finns. Men det finns helt enkelt inte tid, och då måste det hittas strategier för att få saker och ting att klaffa. Det är bara så oerhört tragiskt att dessa strategier ska gå ut över dom som inte har gjort nåt annat än att råka bli gamla och sjuka och som bara vill ha ett drägligt liv. Ynkligt, är vad det är.

Skriv på för en bättre äldrevård på Aftonbladets hemsida.