Ett år utan dej.
Det längsta år jag varit med om, men samtidigt kortaste. Allt har hänt, och inget har hänt. Men ingenting är som det alltid har varit.
Du är ju inte här.
Jag kommer aldrig glömma ljudet av grannarnas konstiga skratt i mina lyhörda väggar. Det lät underjordiskt, och det i kombination med att jag var nyvaken gjorde att allt kändes så surrealistiskt. Och så ringde Lotta.
Jag fattade på en gång.
”Jag vill att du sätter dej ner nu...”
(Det här händer inte.)
”Ja...?”
(Säg det inte!)
”Pappa gick bort för några minuter sen.”
Jag gick ut i mitt nedsläckta kök och skrek. La mej på vardagsrumsgolvet och skrek.
Ibland känns det som att jag fortfarande skriker.
Minns när vi kom för att säga hejdå. Du såg så liten ut och din hand var inte särskilt kall. Men du fanns inte.
Du finns fortfarande inte.
Jag hade gett vad som helst för att få en kram av dej, pappa. Jag hade gett vad som helst för att få höra dej säga ”vad fin du är”, som du brukade. Eller att bara en enda gång till få komma från tåget, kliva ur bilen och se dej sitta där på ljugarbänken och skina upp för att din yngsta dotter har kommit hem.
Trots att du hade varit sjuk så länge, och trots att det inte kom som en jättestor överraskning så har allt varit mycket jobbigare än vad jag har gett sken av. Bara för att du var gammal och sjuk betyder inte det att förlusten blir mindre; du var inte mindre pappa för det. Och du är inte mindre saknad.
Jag önskar att du hade kunnat vara med när jag tog min examen. Att du hade kunnat se att jag tar hand om mej själv bättre nu, och att jag gör mitt bästa för att vara lycklig - även om det innebär att fatta svåra beslut. Jag behöver fortfarande känna att du är stolt över mej, är du det?
Det gör så ont i mej att tänka att mina framtida barn inte kommer få träffa sin morfar. Men dom kommer ha en, precis som jag fortfarande har en pappa. För jag kommer aldrig sluta prata om dej.
