Solsting.
Nu kan jag inte hålla tillbaka längre. Jag VET att man inte ska klaga på värmen, för vi ska vara glada att vi har fått en så fin sommar och blablabla... men nu RÄCKER DET.
När jag skulle åka från Bergsjön idag blev jag ganska lättad över att det var mulet ute. Stekande sol flera dagar i sträck är ju trots allt ganska påfrestande. Tji fick jag dock när jag anlände till stan för där var det precis lika varmt som vanligt. Ungefär en minut innan spårvagnen anlände kände jag att jag började bli konstig och några sekunder senare svartnade det bokstavligt talat för ögonen. Jag såg inte ett skit. På något sätt lyckades jag ändå ta mej på vagnen och trots att resan bara var två hållplatser lång kändes det som en halvtimme. Folk runt omkring mej undrade säkert vad jag var för en fyllbult, men det sket jag i eftersom det enda jag kunde koncentera mej på var att inte svimma. Så när vagnen äntligen stannat vid min hållplats blev jag totalt blind än en gång och chansade på var trappstegen fanns någonstans. Det var inte så smart. En sekund senare låg jag på asfalten och kvicknade till av att en kille hjälpte mej upp och placerade mej på en bänk. Samtidigt som han rusade in på Pressbyrån efter vatten höll en tjej som sett alltihop mej sällskap och frågade hur jag mådde. Fortfarande såg jag knappt nånting, men efter en halvliter Vittel började jag så smått bli människa igen. Fy fan vad läskigt!
Och ännu mer läskigt hade det varit om dessa hjälpsamma människor inte varit i närheten, skulle inte förvånat mej om andra som trodde jag var full bara låtit mej ligga.
Killen var supersnäll och skulle absolut inte ha något betalt för vattnet och när jag mådde lite bättre tog vi följe hem eftersom det visade sej att vi bodde väldigt nära. Så dagens ros till honom.
Och dagens ris till solen som inte har vett att lugna ner sej lite! Varför i all världen kan det inte räcka med 20 grader ett tag nu? Vi behöver vila nu. Eller iaf jag.
När jag skulle åka från Bergsjön idag blev jag ganska lättad över att det var mulet ute. Stekande sol flera dagar i sträck är ju trots allt ganska påfrestande. Tji fick jag dock när jag anlände till stan för där var det precis lika varmt som vanligt. Ungefär en minut innan spårvagnen anlände kände jag att jag började bli konstig och några sekunder senare svartnade det bokstavligt talat för ögonen. Jag såg inte ett skit. På något sätt lyckades jag ändå ta mej på vagnen och trots att resan bara var två hållplatser lång kändes det som en halvtimme. Folk runt omkring mej undrade säkert vad jag var för en fyllbult, men det sket jag i eftersom det enda jag kunde koncentera mej på var att inte svimma. Så när vagnen äntligen stannat vid min hållplats blev jag totalt blind än en gång och chansade på var trappstegen fanns någonstans. Det var inte så smart. En sekund senare låg jag på asfalten och kvicknade till av att en kille hjälpte mej upp och placerade mej på en bänk. Samtidigt som han rusade in på Pressbyrån efter vatten höll en tjej som sett alltihop mej sällskap och frågade hur jag mådde. Fortfarande såg jag knappt nånting, men efter en halvliter Vittel började jag så smått bli människa igen. Fy fan vad läskigt!
Och ännu mer läskigt hade det varit om dessa hjälpsamma människor inte varit i närheten, skulle inte förvånat mej om andra som trodde jag var full bara låtit mej ligga.
Killen var supersnäll och skulle absolut inte ha något betalt för vattnet och när jag mådde lite bättre tog vi följe hem eftersom det visade sej att vi bodde väldigt nära. Så dagens ros till honom.
Och dagens ris till solen som inte har vett att lugna ner sej lite! Varför i all världen kan det inte räcka med 20 grader ett tag nu? Vi behöver vila nu. Eller iaf jag.
