Valtider.
Jag är verkligen inte så politiskt insatt som jag skulle vilja vara, men nu när det bara är en månad kvar till valet börjar samvetet väckas till liv. I år får jag för första gången rösta i ett riksdagsval och med det följer ett visst ansvar. Jag vill inte ta saker för givna, och rösta på ett parti bara för att mina föräldrar gjort det i alla tider.
Därför har jag ikväll surfat runt och kollat in lite olika valmanifest (ja, en FREDAG, gud förbjude). Instinktivt mådde jag illa när jag läste Reinfeldts valmanifest. Det spelar ingen roll hur många försköningar och inlindningar som används, det otvetydliga budskapet är: "Arbetslösa och sjukskrivna i Sverige ska få det sämre." Det är kontentan av alltihop. Sen kan moderaterna komma med sitt snack om att systemet missbrukas och... ja, det gör det säkerligen. Men att detta fusk skulle vara så omfattande att det förtjänar en så stor plats i moderaternas partiprogram, det har jag svårt att köpa. Var är i så fall statistiken? Och att inkomstförsäkringarna är "höga" och "generösa" och att man därför ska strama åt bidragssystemen, det kan jag inte tolka på nåt annat sätt än att samtliga sjukskrivna och arbetslösa ska få mindre pengar, och därmed en ännu sämre vardag.
Jag förstår inte alls. Det som genomsyrar denna del i moderaternas manifest är oförståelsen för hur det är att vara utsatt. För let's face it, har ni någon gång träffat en fattig moderat? Har Fredrik Reinfeldt någon gång räknat enkronor för att se om han har råd att handla? Har han känt sej totalt värdelös och oönskad på grund av alla oräkneliga "nej" han fått? Jag har aldrig varit arbetslös eller sjukskriven, men jag känner människor som är det och jag vet hur psykiskt påfrestande det är, varje dag. Tydligen vet inte moderaterna det. Att försämra för dom som redan mår dåligt, på grund av att vissa utnyttjar systemet, det är ynkligt. Jag lärde mej redan i mellanstadiet att kollektiv bestraffning inte är tillåtet. Tydligen gjorde inte Reinfeldt det.
Men det är inte bara moderaterna som ska få en känga av mej, det gäller faktiskt samtliga partier. För manifesten är utformade på ungefär samma sätt. Man presenterar några konkreta förslag, redovisar siffror och visioner. Sen finns det 100 områden till man inte bryr sig om att satsa på, men man vill ändå tillfredsställa en så stor del av väljarskaran som möjligt och nämner därför området i förbifarten. Två meningar om att detta och detta ska förbättras, och det här och det här vill vi göra. Sen har man tydligen stillat sitt samvete.
Vad tänker jag på? Jo, nämligen dom som faktiskt HAR det sämst i Sverige. Inte barnfamiljerna, dom arbetslösa, pensionärerna, studenterna, företagarna, dom homosexuella, kvinnorna eller invandrarna. Utan dom hemlösa. Dom som faktiskt inte har en enda fast punkt här i livet. (I begreppet "dom hemlösa" inkluderas naturligtvis många psykiskt sjuka och narkomaner.)
Vad ska ni göra för att hjälpa dom allra svagaste? Det räcker inte med att konstatera att "hemlöshet är ovärdigt ett välfärdssamhälle" (socialdemokraterna) och att som hastigast nämna att man vill förbättra psykiatri- och missbruksvården.
Jag vill veta VAD som ska göras och NÄR det ska ske. Ge mej siffror och datum.
Miljöpartiet vill att studenterna ska få en bättre levnadsstandard och tänker höja studiemedlet med 1000 kr i månaden om dom vinner valet. Tack mp, men jag kan gladeligen ha denna strama ekonomi ett par år i mitt liv om ni lägger dom pengarna på att göra något konkret för våra hemlösa istället.
Det var vad jag hade att säga om saken.
